Mjölby Hästholmens Järnväg

[Johanmmolin]

Åsenhöga torp ligger nära Tåkerns vassruggar. Här för Dagmar Arvidsdotter en hård tillvaro med dottern Dagny, övergiven av barnafadern som stack till Amerika när Dagmar var gravid - påstås det. Andra elaka tungor på byn hävdar att i själva verket var det ett verk av ortens nyinflyttade byggmästare Henry Gustafsson som förgripit sig på flickan. Något som enligt den tidens moraliska normer givetvis var hennes eget fel. Några höns och geten Heidrun är allt de har att leva av förutom allmosor och fattigvård, kryddade med syrliga kommentarer från dem som befinner sig på insidan av kyrkans syförening.

Lokförarna längs FVÖJ "tappar" dock ibland kol på banvallen i närheten alltsom oftast vilket underlättar tillvaron något.
Dagmar kämpar på hela dagarna och har inte tid att sakta in stegen för en fotograf inte...

Dagny ingår således i tidsandans förskräckliga statistik över "oäkta" barn, vad i all världen det nu kan vara för något...
Horunge är ett begrepp som bör vara förbjudet utom hos tidningssättare.


Åsenhöga fattigstuga, med geten på taket (tycks vara en lat get mht den alltför rika växtligheten på taket!), och några höns som hittills fört en alltför anonym tillvaro, men som pickar på revansch, har blivit "avstjälpningsplats" för de personer samhällets "goda" (!) medborgare till nöds kan skänka en blygsam skärv till, men helst inte vill se, lukta på eller prata med.

Svart katt vit katt fanns också men var notoriskt svårfångade på bild. När Dagmars pappa dog för 20 år sedan försökte hon förtvivlat att förneka det hela genom att placera honom uppe på vinden tillsammans med en massa isblock, och det visade sig också, till allas stora förskräckelse att han bara var skendöd. Jag vill dock absolut inte hävda att Emir Kustorica hämtat någon inspiration från detta.

Humanistiskt sinnade Josefine, 72, gammelfar Karls på Mistelås hustru, som vi anar såsom ett skuggspel till vänster på översta bilden, är dock på väg att lindra flickornas bördor. Josefines vandringar uppskattades oerhört mycket av Dagmar, som bara i hennes sällskap kunde känna sig som en hel och riktig människa.

Vad alla visste men ingen talade om var att Josefine var väldigt duktig på att vara behjälplig när människosläktet skulle förmeras, hon visste precis hur en svensk jordemor skulle kryssa sig fram i fostervattnet. Hon var också den enda förutom Dagmar själv förstås, som sett Dagny komma till världen, och på ett så värdigt och så säkert sätt som tiden medgav...

[1956]

Han släpade också mycket riktigt en häst som skenat och trillat ner död på Christopher Schrödersgatan. Eftersom han inte kunde stava så bra släpade han iväg hästkraken till Ågatan för att sedan kunna skriva rapport om var det hela hade hänt...

...ja, man får inte vara dum!

[bermod]

Han släpade också mycket riktigt en häst som skenat och trillat ner död på Christopher Schrödersgatan. Eftersom han inte kunde stava så bra släpade han iväg hästkraken till Ågatan för att sedan kunna skriva rapport om var det hela hade hänt...

...ja, man får inte vara dum!

Nej då kan man bli moderator!!

[Johanmmolin]

... eller någonting sådant som jag jobbar med...


...tillhörde från början Mistelås gård med anor från 1820-talet. Viktigaste produkten var rörtegel för all täckdikning men även murtegel tillverkades.. Ringugnen eldades på en gång om året, och sakta fick värmen sprida sig motsols från ugn till ugn (smokning) tills värmen var tillräcklig för att elda på nästa ugn till 960 ° värme. Den östgötska leran låg på ett djup motsvarande c:a 110 m över havet och härstammade från istiden.

Massiva mängder trä, spån och flis gick åt för att elda med uppifrån i de så kallade klockorna. Kol kunde inte användas, och det krävdes en duktig tegelmästare för att kunna titta ned genom klockorna och se hur varmt det var inne i ugnen. Närheten till sågen var därför avgörande, och arbetskraften var delvis gemensam, tillfälliga hjälpare som beroende på årstid grävde lera på somrarna eller fraktade timmer på vintrarna. Gårdarnas drängar hade styvt göra, och på det viset blev båda verksamheterna en sorts lantbrukskooperativa verksamheter.


Tegelmästare var Karl Eriksson, mer om honom längre fram.

På övervåningen torkades tegel med hjälp av värmen från ugnarna. På somrarna kunde tegelladan användas.
Värmen lockade till sig luffare, och oftast fanns en överenskommelse mellan tegelarbetarna och dessa. Luffarna hjälpte understundom till, och hjälpte till att övervaka att inte brand uppstod, något som var ganska vanligt (Bosgårds tegellada hade brunnit 1909, men som oftast byggdes den bums upp igen).

Återkommer till luffarna, bland annat den konstnär som ritat upp ett helt landskap med krita på en vägg i övervåningen (eller om det nu var Heby norr om Mälaren, men nu är min sanning den enda giltiga i MHJ-tråden!). Likaså Bolle och givetvis Harry själv...


29-åriga Karl Eriksson fick sitt förnamn efter farfar Carol, med efternamnet Silbernase. Släkten var ätteläggar till Karl XII:S beryktade Vallacher-regemente, det förband han höll kärast av alla, rekryterat i Polen som lätt kavalleri nästan innan sådan var uppfunnet utom hos kosackerna, och vars ätteläggar senare blev kallade "Resandefolket" eller mera vanvördigt; tattare.

Huruvida den ursprungliga släkten hade något med Tycho Brahe att göra är osagt, namnet till trots hade flertalet av släktens medlemmar alldeles egna näsor. Däremot tyckte pappa Erik att tiden var mogen att dumpa sina släktklenoder överbord för att kunna anpassa sig till det svenska samhället. Och från jordbrukaren Erik Karlssons försök att uppfylla bibelns bud om att uppfylla jorden uppkom 1 son och 9 döttrar, sonen givetvis sist i syskonskaran, då det var honom det var viktigast att avla fram.
Sedan Karl Eriksson gjort sina lärospån hos storbönderna i Östergyllen, kom han efter branden av Bosgårds tegellada 1909 att överta rollen som tegelmästare, endast 29 år gammal. Men då hade han redan hunnit stifta mycket bekantskap med tegelbränning, och ådagalagt stor färdighet i att kunna bedöma en ugns temperatur genom att bara glo ner genom klockorna på teglet som låg därnere.


Karl Eriksson i samspråk (eller snarare uppställd för fotografi) med en av traktens mera kända vandringsmän; Gustaf Arthur Hermansson, 32 år gammal. Född i Linköping i S:t Lars församling, yngsta barnet i en kull av nio. Vid 16 år ålder blev han föräldralös och lämnade då sitt linköpingshem för att arbeta som dräng på diverse ställen, med sista fasta adress Kulla Kornettgård i Flistad 1899. Därefter blev mannen yrkesluffare, men som han var stor och stark hjälpte han ofta till med diverse arbeten mot mat och logi. Förväntades han stanna för länge stack han sin väg. Och likt Orsa kompani lovade han aldrig något bestämt, "kommer ja´ inte på hö´t så kommer jag på gössla" var ett av hans favorituttryck. Han var mycket renlig av sig, och även på sin ålders höst, när benen spritte i honom och han inte kunde sitta still på ålderdomshemmet kom han alltid tillbaka på torsdagarna, för då var det bad.

Gustaf blev lite av luffar-kändis, t o m filmad av blivande Östnytts reporter Larz-Thure Ljungdahl i en TV-dokumentär 1964. (Detta är absolut sanning allithopa, en alldeles äkta luffare ut det förgångna!!!)


Bosgårds tegelbruk i Väderstad då?
Tja, visst producerades byggnadstegel (det hävdas att konsten att göra fyrkantigt murtegel introducerades i Sverige av munkarna i Alvastra kloster), men framförallt var det täckdikningsrör som behövdes på landsbygden. Denna produktion var till en början av mer lokal karaktär, men så småningom "exporterades" tegelrör från Väderstad så långt bort som till VVS-folkets förlovade hembygd i Örebro. 
På 1940-talet blev konkurrensen övermäktig och tegelbruket slog igen.

Och visst, jag har inte orkat producera allt detta från scratch, känns som tiden kan användas bättre, så detta är i själva verket import från Harburn Hobbies. Den som tittar noga framöver kan bums konstatera att tegelstenarna i Hästholmens hamn är i skala 00...

[Johanmmolin]

Inte långt från den gamla landsvägen ligger Alvis bysmedja.

Den gamla smedjan från 1880-talet bildade faktiskt stilmönster. En skåning på genomresa på landsvägen genom Väderstad lade den på minnet och lät kopiera sina minnesbilder när han sedermera lät bygga Harlyckesmedjan. Medan Väderstads smedja sedan länge förvandlats till grus och reinkarnerats som vägbeläggning, har Harlyckesmedjan överlevt och finns numera på Fredriksdal i Helsingborg. Orättvist tycker Värsta-borna som tycker att deras stolthet blivit shanghaiad.
Tro't om ni vill!

Till på köpet är inte Alvis populär hos Truds pappa Tor, och får alltid tunghäfta i svärfars sällskap, åtminstone på dagtid...
Ni som vill veta mer om varför Alvis inte var populär hos svärfar får lämpligen fråga Truds mamma Siv. Det var visst något om att Tor tyckte Alvis var "för kort i rocken".


Bysmeden var ju en viktig person, som var den som såg till att det mekaniska samhället fungerade. Det således gällde inte bara att sko havremotorerna på bygden, utan även tillverka och underhålla enklare jordbruksmaskiner, men även sådana tingestar som tröskverk och kringresande lokomobiler kunde underhållas i smedjan.

Med järnvägen kom ett intresse av att bevaka framförallt ångvagnens framfart. Så länge den befann sig i grannskapet kring Väderstad turades de båda herrarna om att vara "jourhavande ångvagns-ortoped". Ångvagnförare Jens-Jørgen Dampkaputt (mer om honom längre fram!) hade ett förråd med riktig øl i förarhytten att blidka behövliga personer med (det var med andra ord importerad Carlsberg och inte Tuborg. Det hävdades ju förr i alla fall att Carlsberg-arbetarna stillade sitt dryckesbehov på Tuborgs utskänkningsställen i Köpenhamn – de fick ju inte dricka öl i tjänsten...).

Fortfarande hjälpte Anders till i smedjan, på somrarna kunde någon eller några av byns grabbar också enrolleras för enklare sysslor. Man brukade börja arbetet kl 6 på morgonen. Klockan 9 var det frukost med potatis och stekt fläsk eller rökt sik. Vid middagsdags vankades det bruna bönor eller ärtor. Därefter fortsatt arbete till framåt kl 6 e.m. med någon kaffepaus eller så.

När elektriciteten kom till byn i början av seklet kunde Alvis sätta in en liten elfläkt i smedjan, så man slapp det eviga dragandet i bälgen. Så småningom tillkom en elmotor till som kunde ge kraft åt fjäderhammaren, som avlastade Alvis och Anders från det tunga hamrandet med släggan.

AGA stod för nästa revolution. Med acetylengasen kom gassvetsen vilket möjliggjorde att bearbeta järnet i kallt tillstånd.

Citat från tidningen Byggnadskultur (nr 2007):
"Vi reparerade alltifrån paraplyer, symaskiner, cyklar och separatorer till lokomobiler och jordbruksredskap".


Gässen har slagit sig ned i parken utanför Alvis smedja...


... vilket leder till att pappa Anders får en idé om en billig måltid.
Spektaklet ledde till att Anders blev av med ena tummen och fick ett praktfullt bett i näsan.
Detta påverkade förstås hjälpsysslorna i smedjan, vilket inte Alvis var stormförtjust över.

Alvis och Truds bostadsarrangemang var lite udda. De hade bott tillsammans med Alvis pappa Anders i gamla smedbostaden, som dock var väldigt sunkig. När mejeriet byggdes 1910 fick alla tre flytta upp till en bostad på övervåningen helt gratis, mot att Alvis såg till att underhålla mejeriets rörledningar och maskiner.

[Johanmmolin]

Innan vi fortsätter med de "traditionella" invånarna och sysselsättningarna i trakten, dvs skollärare med familj, de fyra fiskarena med familjer, de indelta soldaterna och sjöfarten på Hästholmen, presenteras detta gamla kort från 1908, innan "bredspåret" tillkommit. Inte heller finns något mejeri ännu, och inget blivande "Wäderhögsverken". Kortet väcker dock ett stort frågetecken!

I fonden till vänster skymtar Mistelås gård och till höger bakom Ragnars Ek ses lilla grå stugan Åsenhöga.

[Johanmmolin]

Didrika Duberg i Motala skänkte pengar till en skola på 1850-talet. Vad få vet om och som faktiskt inte noterats i några bygdekrönikor är att hennes moster Eulalia gjorde likadant i Väderstad långt tidigare, innan kyrkan byggdes där, och att det inte ser bättre ut än att Didrika knyckte ritningarna...

Genom att skolan fanns "först" kom den att ligga en bit från kyrkan, vilket var en aning udda, särskild som bygdekrönikorna i missriktat nit hävdar något helt annat...
Skollärare Yngve Axelsson är nämnd tidigare, liksom hans hustru Helga och hennes mamma Kajsa, 80 år gammal men fortfarande tillräckligt frisk och kry för att dividera med stinsfru Viola, née la contessa di Melanzane in spe, om hur man bäst tillagar den friterade kronärtskocksrätt som i Rom kallas Carciofi a la Giudea.

Yngve var givetvis också klockare förutom skollärare. Det har hela tiden genom historien funnits ett visst kulturellt utbyte mellan det landskap där ärans och hjältarnas tungomål talas, och vår sydligaste provins. Släktförhållandena var grumliga, det talas om informatorer på sommarresidenset Monbijou i Malmö. Yngves pappa hette förstås Axel Yngvesson. Även namnet Nils förekom, men hur och var denna smältdegel lyckades åstadkomma en Nils Yngvesson i modern tid må vara oskrivet (Yngve Axelsson hade troligen inte velat veta).

Yngve Axelsson, 64 år gammal, klädde sig i den tidens smak som passade sig 40 - 50 år tidigare, sågs alltid i hög hatt utom i katedern inomhus, och var mycket aktiv medlem i sockenstämman och så småningom kommunalstämman i Värsta. Klädseln skaffade honom namnet Farbro Blå och gångstilen öknamnet "Älgen". Då Elsa Beskow besökte Ellen Key träffade hon även Farbror Blå och fick inspiration till sina böcker om Petter och Lotta och tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, samt, som sagt, farbror Blå. Kommunalmötena hölls givetvis i skolan som hade den enda riktiga samlingssalen där man kunde vara. Däremot är det nog en skröna att svärmor Kajsa efter mötena bjöd på lindblomste och madeleinekakor. Jag menar, så lätt var det inte att få tag på citroner i Sverige på den tiden.


Yngve Axelsson med familj var de första som insåg att balkonger kunde användas till annat än vädring av sängkläder. På verandan står en gjutjärnssoffa, direktimporterad från England, och ett likadant bord som Ture fiskare med sin Lisa skaffat. Här kunde eftermiddagskaffet inmundigas, troligen snarare med mandelkubbar än ovannämnda kakor.

Balkongen hade Yngve inrett för sina två största hobbies. Vi har ju redan tidigare noterat hans mycket stora marina intresse, och han förde noggranna dagböcker över de fartyg som anlöpte Hästholmens hamn. Han saknade s/s Örn mycket, liksom även jönköpingsbolagets s/s Wisingsö.
Förutom detta var Yngve en mycket duktig amatörastronom, och hade låtit införskaffa en stjärnkikare från den namnkunniga firman Karl Zeiss i lärdomsstaden Jena. Denna, tillsammans med en stol, hade farbror Blå låtit montera upp på balkongen, varifrån han kunde hålla reda på såväl Trafik, Motala Express, Tyra och de andra ångarna, likaväl som Andromedanebulosan, Sirius, Betelgeuze, Jupiter med sina månar och allt vad man kunde se på stjärnhimlen. Givetvis hade han tidigare under året bevakat Halley's komet och försökt lugna de oroliga själar som proklamerade jordens undergång eftersom jorden skulle passera rakt genom kometens stoftmoln som bestod av cyanid.

Sina dubbla intressen var Yngve mycket stolt över och proklamerade ofta att hans intresse för stjärnor och båtar gjorde honom till en riktig "astronautiker". Han skrev t o m ett brev till den amerikanske presidenten Theodor Roosevelt och berättade stolt över sina bravader, ett brev som under långa tider "glömdes bort" i Vita Huset, fast somliga mindes vagt epitetet...


Commersen i Hästholmen. Från vänster: Sofia Mistelgren (hustru till "spelman på taket"), med osviklig blick för var man hittar sicilianska kronärtskockor (för hundra år sedan fanns det över hundra olika sorter i Italien, t o m där återstår inte mycket mer än ett och ett halvt dussin nuförtiden...), skollärare Yngve Axelsson (AKA "Farbror Blå", AKA "Älgen"), hustru Helga och mor Kajsa. I bakgrunden skymtar "krutgubbarna" Måås och Malm, traktens båda indelta soldater om vilka mer om framöver...

[Johanmmolin]

Alla barn fick förr lära sig att år 1658 i Roskilde tvingades danske kungen gå in på ett avträde...

...och eftersom wc inte installerades i Väderstads skola förrän 1955 fick skolbarn i nöd göra honom sällskap.
Det berömda avträdet i Roskilde handlade om att "Öst-danmark" överlämnades för att bli den svenska provinsen Skåne. Anses i dag vara den allra första Roskilde-festivalen, och svenska kungen Carl X Gustaf sades ha mycket "tungt vägande argument", f-n vet om han inte var landets förste "hård-rockare". Eller som en nutida elev kommenterade tåget över Bälten: "J-a fett alltså", då givetvis åsyftande den forne pfalz-grevens kroppshydda.

Byggnaden själv var en rapplig träkåk med försök till karolinsk storvulenhet. I Värsta var det inte som engelska adelsdamer hävdade när de berättade hur de klarade bröllopsnatten: "Det var bara att blunda och tänka på imperiet".


Nej, här var det till att krysta och tänka på Karl XII, vars ena hund förresten lär ligga begravd i en dunge ute på slätten inte långt härifrån (nej det var inte Pompe, möjligen Snushane men därom tvista de lärde).

Inspirationen hämtades från Medevi brunn, vars bekvämlighetsinrättning dock är målad med faluröd lockpanel. Här måste man anpassa färgen till själva skolbyggnaden förstås, vilket gav huset en intressant blågul karaktär som ännu mer påminde en om att pinka för kung och fosterland.

Huset självt var en uppfostringsanstalt snarast i manchesterskolans anda (där äldre elever lärde de yngre så man slapp anställa så många lärare).
Praktisk botanik (tjuvrökning) och gloende genom gistna plankor för att få basala kunskaper i anatomi hörde till dagordningen. Däremot lär aldrig värre saker än så förekommit. Värst lär ha varit den dag Agaton Mistelgren lärde de andra barnen hur man hugger huvudet av en groda, eller när lille Fritz Gustafsson (övervåningen på sågverksbrödernas villa...) så småningom försökte skoja med syster Ester, tillförordnad även som skolsköterska, och hällde svagdricka i urinprovet, något för vilket han nästan blev relegerad (försök tänka ordet på öschötska!).

Mossan har inte lagt sig riktigt som den ska på taket ännu, bättring planeras för att göra byggnaden ännu mer "antik".


Från skollärare Yngve Axelssons /(kusin med stinsen) med familj gavelfönster åt väster kan man se ut mot hamnen i fjärran. Yngve var båttokig och förde noggranna anteckningar av vilka båtar han såg. Visste han att någon skuta var på ingång bröt han helt sonika lektionen för att med jättekliv rusa upp på ovanvåningen för att damma av sin lådkamera.
Många tyckte han borde fått heta "Skuta", men efter som detta redan var upptaget av en lärare i Linköping (vars efterträdare helt logiskt fick namnet "Jollen" och ännu senare ersättare namnet "Vågskvalpet"...) fick man döpa honom efter hans gångart. Ergo alces alces, eller ÄLGEN!

Yngve Axelsson var 14 år äldre kusin till stinsen, vår käre "italienska greve-svåger". När il Conte di Melanzane själv behagade debarkera någon av passagerarbåtarna i Hästholmen för att hälsa på sin dotter Viola, stinshustrun, vankades ofta en glad kväll i lärare Yngves med hustru Helga och svärmor Kajsas sällskap. Just 1910 råkade samlingen bli särdeles stor och livad, eftersom Elsa Beskow besökte Ellen Key, och det råkade sammanfalla sig så att allesamman kom att sitta och pokulera en sen kväll i lärarebostaden (Ellens hus Strand var inte färdigbyggt riktigt ännu...). Lärare Yngve klädde givetvis upp sig i sina finaste kläder, och på nattkröken, när stjärnbilderna Lejonet och Herkules skulle beskådas hade vår store pedagog Alces Alces tagit på sig sin cylinderhatt. Promenaden ner till hamnen för att möta s/s Viktor Rydberg blev en mäktig upplevelse för Elsa som snart därpå skyndade hem till sig och lade sista fingrarna vid sitt verk "Petter och Lotta" där lärarens figur ändrades till att motsvara "Älgen".

[1956]

Säga vad man vill men livet förefaller åtminstone inte att ha varit tråkigt i Väderstad i början av förra seklet. Skolan där var tydligen något av en förebild till Solbacka Läroverk som öppnade 1901 och som på 50-talet fostrade Jan Guillou till den ubermensch han framställer sig själv som i romanen Ondskan. Jag tror emellertid att det har varit betydligt mer gemytlig stämning i Väderstad.

[Johanmmolin]

Jag har inga dokument som styrker att Jan Guillou satt sin fot i Väderstad eller Hästholmen. Sten Broman dock fick en stark aversion mot Hästholmen sedan han blev utsatt för dragspel där och fick en så kallad anafylaktisk chock. men det är en helt annan historia, som vi måhända återkommer till någon gång.