Mera sjöfart, nödvändigt för förståelsen av "mitt lilla imperium"...

Usch i Gubbe med krösonabåt från Tiveden. Östgötabönderna var tillräckligt välbärgade för att strunta i seglation. Därför kom det mesta av allmogeseglation att ha västgötakusten som bas. Det hävdas att västgötarna var listigare i affärer än östgötarna, handlade ofta på kredit, och kom möjligen åter med betalning vid nästa seglats. Å andra sidan skedde nya motsvarande transaktioner då, så de låg alltid s.a.s. snäppet före. Att västgötar är lurigt folk, det vet vi ju inte minst från detta forum...
Krösonabåtarna var en tivedsvariant av vättersnipa, tvåmastad med två segel, seglad av två man. Båtarna kunde bära ett tons last, och användes för en omfattande bondeseglation från Vätterns nordvästra stränder tvärs över mot Medevi - Vadstena och säkert ned mot Hästholmen också (det ser ni ju själva!).
Skvättborden målades i granna färger för att man skulle kunna se vem som var ute på sjön.
De snipor som endast hade sprisegel kunde näppeligen segla bidevind, och bristen på köl kunde göra avdriften tämligen stor om Vättern vrenskades (det fanns vätternskutor som i storm drev hela vägen från Hjo till Jönköping när det bar sig illa).
Usch i Gubbe var en i raden av färgstarka snip- och skutägare (Folke Dahlberg nämnde Peter Enarming, Lille Petter, Kalle Klyve, Tiger i Knekt, Spjut, Ringen, Glätten, och så då Usch i gubbe från torpet Uschia).
För den som mönstrade på som besättningsman ingick förutom kontant lön alltid ett halvstop brännvin.
Lingonbåtarna togs säkert emot med blandade känslor. När ett ton lingon var lossat var båtarna för lätta för att kunna segla tillbaka över sjön. Problemet löstes i regel med att man stal sten från stränderna och det klagades inte så sällan att ofoget underminerade stränderna.

När det gäller att underminera stränder var dessa farkoster etter värre; stenroddarbåtarna från Jönköping.
Den som besökt Gränna med dess stora kullerstenssatta torg ska veta att alla kullerstenarna är upplockade på Vätterns botten, bland annat i närheten av Omberg.
Stenroddarbåtarna var öppna förutom i för och akter, och lastades tungt med stenar som plockades upp med 6 m långa stentänger. Man vet hur de såg ut, men tydligen finns inte ett enda fotografi bevarat på en stenroddarbåt i närbild (förutom de nu publicerade förstås! )

Stenroddarnas tjänster var livligt efterfrågade från städernas myndigheter runt Vättern.
Stenroddarna hade sina förtöjningsplatser vid Vinterviken i Munksjön i Jönköping. Masten gick att fälla, så att man slapp betala broavgift.
Båtarnas ägare bodde i närheten av båtarnas förtöjningsplats, och yrkesstoltheten var påfallande, även om yrket – liksom att segla på Vättern överhuvudtaget inte var särskilt tryggt.
Johan Andersson, Kasper Bergstrand, Bror Falk, Lars Johan Filén (drunknad 1851), Viktor Fägersten, Anders Gustavsson, Anton Hellstrand, Anders Karlsson, Johan Karlsson, Per Adolf Lundkvist, Sven Löfgren, August och Gustav Nilsson, Per och Johannes Sandqvist och Knut Svensson är några namn jag lyckats gräva upp.
Yngve Malmquist nämner i sin bok De seglade på Vättern även familjerna Eskengren, Kindgren och Rundgren.
Likt många skutskeppare stod inte stenroddarna ut med tanken på att deras kära båtar skulle huggas upp när det var så dags. Rudolf Fägersten lät sänka sin båt i Munksjön när han själv blev för gammal för att fortsätta i yrket, och brukade ses vandra ut på bryggan för att skåda ut över vattnet där hans båt låg ”begravd”, till dess han dog år 1913.
I slutet av 1890-talet förbjöds stenplockningen, eftersom denna så småningom underminerade flera stränder, och strandbankar med uppodlad jord skred ner i vattnet.
Två båtnamn har jag funnit, dels GRODAN som havererade 1898, lastad med ved på väg från Röttle till Jönköping. Skepparen Hj. Svensson och besättningsmannen A. Lundquist lyckades överleva och bärgades av ångaren VISTA.
Den sista stenroddarbåten blev BRUDEN som på motsvarande sätt havererade utanför Jönköping i hårt väder 1921, lastad med sand. Bror Falk med besättningsmannen Knut lyckades även de rädda sig. Bror Falk hann att surra ihop en provisorisk flotte med vilken han kunde föra den icke simkunnige Knut iland.
Eftersom jag fått frågan flera gånger tidigare: Jodå, när skutorna låg i hamn hade de ofta segelstället uppe för torka seglen, såsom galeasen ELIDA i detta inlägg.