Västra Östergötland är en urgammal kulturbygd, vilket avspeglar sig i flera kända minnen om forntida bravader, inte bara oöverträffade fruktsamhetsriter utan även skrönor om långväga charterresor till Kaspiska Havet. På vikingatiden var vare sig diabildsprojektorer eller iPhoto uppfunnet varför minnen fick ristas i sten istället. Somliga drabbades av turistdiarré och liknande och kom inte tillbaka igen...
Här en bild sedan smalspåriga FVÖJ byggts ( var nu inte snusförnuftig och hävda att den aldrig gick så nära Rökstenen. Jag vet!).
Under den urgamla ek som i trakten kallas för Ragnars Ek står Rödsten, en potent fallossymbol som måste smörjas in med rödfärg varje år för att inte gården ska drabbas av olycka och brinna ner (i verkligheten finns denna sten utanför Åtvidaberg, ett gruvsamhälle som "inte finns" i mina trakter...)
Ett raskt skutt i tiden. Napoleonkrigen var en omvälvande händelse för hela Europa, och det Europa som reste sig ur askorna kring detta riktiga världskrig innehöll gryningen till den moderna tiden, ur vilken följde såväl ångbåtar, hamnen i Hästholmen och järnvägarna.
Svårbegriplig är denna bataljmålning från tiden.
Le 1:er Dragons du Ligne har har inte nämnt Väderstad eller Hästholmen i sin krigsdagbok, däremot Austerlitz, Jena, Friedland, Spanien och Portugal följt av Smolensk och Borodino. Dresden, jätteslaget vid Leipzig och så småningom Waterloo. Historieforskningen har ännu inte kunnat förklara närvaron av franskt kavalleri i västra Östergötland.
Bygden präglades i mångt och mycket under de följande hundra åren av två starka kvinnor med helt olika typer av genomslag, Ellen Key (om vem mer senare) och Handelsman Johanna.
Johanna Nilsdotter föddes 1807 som näst yngsta av 6 barn. Under sitt 92-åriga liv kom hon att uppleva genomgripande förändringar av den trakt där hon kom att bo i hela sitt liv — ja inte bara uppleva, utan i hög grad vara med om att omdana själv.
17-årig gifte hon sig och kom så småningom att få nio barn, åtta döttrar och en son. Hon tog dessutom hand om fyra fosterbarn.
Hon hann få uppleva hur Ödeshög fövandlades från oskiftad bondby till järnvägsort, hur barnen fick riktiga skolor att gå i, hur skråväsendet avskaffades, hur de sista vargjakterna skedde på Omberg och hur kvinnor fick lika arvsrätt med män.
1800-talet var fortfarande en tid då epidemier härjade, rödsot, kolera i flera omgångar, difteri mm. I förskräckande hög grad var liemannens skörd barn.
Hon utvecklade en omfattande handelsrörelse i Ödeshög, t.o.m av den grad att hon företog ett antal affärsresor på egen hand till bland annat Tyskland, och hon var instrumentell för att bygga en hamn i Hästholmen.
Sedan kom nödår, bankkrasch i svallvågorna efter Fransk-Tyska kriget 1870-71 (intet nytt under solen), Johannas man dog, och plötsligt stod hon barskrapad.
1888 dog hennes ende son, ogift 38 år gammal, tydligen ett fruktansvärt slag för Johanna. Men hon hann uppleva hur ena dotterdottern blir första kvinnliga student i Linköping (givetvis privatist!). Dottersonen i samma familj, Per Olov Hallman, blev känd arkitekt och stod bakom både såväl Lärkstaden vid Engelbrektskyrkan i Stockholm som trädgårdsstaden i Enskede, kända ikoner inom svensk 1900-talsarkitektur.
När Johanna dör år 1899 är hennes kista så blomsterbehängd att den inte syns. Man går bokstavligen man ur huse för att bevista begravningen. Alla affärer är stängda och hela samhället flaggar på halv stång.
Och namnet Johanna lever vidare i dag i nästan allt som har med Ödeshög att göra, alltifrån staty och hotell till hantverkshus och marknadsdagar. Mer än hundra år efter sin död tycks "handelsman Johanna" vara en levande ikon för bygden.
Därmed över till båtar och järnvägar, det som det mesta kommer att handla om framöver.
