Jag har börjat fundera närmare på styrningen av banan. I korthet har jag tänkt så här:
- Alla lok (och vagnsbelysningar) styrs digitalt
- On2 växlar och signaler styrs manuellt (vippströmbrytare på anläggningssidan), utom Teklasjö station som styrs digitalt tillsammans med On3 delen.
- On3 växlar styrs digitalt (ESU Switchpilot)
- On3 signaler och vägskydd styrs digitalt (ESU Switchpilot)
- On3 spårbeläggningsindikering med ESU ECoS Detector, varav åtminstone stationsspåren med RailCom (dvs man ser lokens identitet)
- On3 elektromagnetiska avkopplare ("Walde") styrs manuellt (tryckknapp på anläggningssidan)
- On3 vändskiva styrs manuellt (vippströmbrytare på anläggningssidan)
Både för lok- och växel/signalstyrning används ESUs ECoS, samt en tillhörande radioenhet.
Tanken med att ha On3 delen fullt digitaliserad är att kunna automatköra några tåg, medans man själv koncentrerar sig på manuell On2 körning. Jag har tänkt mig tungelement med magneter på fordonen för exakt positionering, tex vid stationsplattformen. En sak som jag är osäker på är hur många lägesindikeringar man behöver? Någon som har erfarenhet?
Under banan finns fyra matarledningar för ström, 2 för körström och 2 för "hjälpkraft" (dvs belysning och liknande). De är kopplade med 4-poliga DIN kontakter vid moduländarna.
Så här har jag tänkt mig de olika elektronikenheterna:
Så här ser spårplanen ut i ECoS enheten. Det är alltså en pekskärm och växlarna läggs om när man trycker på skärmen (det gula sträcket indikerar växelns läge). Alternativt läggs de om "manuellt" via radioenheten. Jag funderar också på att ha knappar/vippströmbrytare på sidan, då har man alltså tre olika möjligheter att lägga om växlar och signaler. Men det ökar ledningsdragningen och är kankse overkill?
