![Bild](http://busvass.files.wordpress.com/2012/08/dsc_0101-3_web.jpg?w=1024&h=446)
När jag var 7 år fick jag helt plötsligt en modelljärnväg i julklapp av mina föräldrar. Det slog ned som en bomb skulle man kunna säga. Anläggningen i fråga hade mina föräldrar hittat på köp- och säljsidorna i Eskilstuna Kuriren, för det var så man gjorde då. Och mycket grejor var det, ett par lok, ett helt gäng med vagnar samt en massa spår. Allt av märket Märklin. En del av spåren (Märklins M-räler såklart) satt fast på en stor spånskiva där den tidigare ägaren hade målat underlaget i en tokgrön nyans samt limmat fast sågspån som ballast på spåren. Den här gröna färgen och sågspånen såg inte bra ut - inte ens för en sjuåring på sjuttiotalet.
Att jag helt plötsligt fick en modelljärnväg berodde säkert på att man som alla andra på den tiden ville bli lokförare. För dom flesta går nog det här över efter ett par år. Så också för mig. Men järnvägsintresset bestod. Mest på grund av mina föräldrars bekanta Gunnar och Ulla som bodde på Lidingö. Dom var ett par av mina föräldrars bästa vänner, tillika ett par av mina bästa kompisar. När vi kom hem till dom gick jag alltid in i rummet som låg bredvid deras kök. Här var det rena himmelriket. Böcker och tidningar om tåg, båtar och Stockholm, från golv till tak. Speciellt intressant fann jag tidningarna från SJK. Gunnar var en bussig själ. Han tog hand om mitt tågintresse och vi åkte på SJK-utflykter, egna som excursions och dom fick även mina föräldrar att alltid åka till Mariefred. Den staden låg "nästan" mitt emellan Stockholm och Eskilstuna. Det blev liksom ett bra ställe att träffas på. Mitt bland alla smalspåriga tåg.
Mina egna föräldrar var helt ointresserade av mitt stora intresse. Ändå var dom väldigt bussiga, så jag fick ett helt rum i källaren som snabbt döptes till "tågrummet". Här höll jag på med mina modellbyggen. Jag gjorde en rundbana runt väggarna med två stationer. Rummet mätte 3 x 4 meter så det gick rätt bra att köra. Tyvärr har jag inga som helst bilder från det här rummet. Allt annat fotograferades, snögubbar, legohus och sandslott som man byggt. Men inte den här anläggningen. Efter ett tag började jag bli lite småtrött på Märklins M-spår. Några få svenskmodeller fanns och jag hade nog allihop. Rc och Da loket. Några svenska personvagnar. Men det var allt. I övrigt körde man omkring med allt möjligt tyskt.
Nu kom allting att förändras när jag 1978 köpte Walthers-katalogen och upptäckte US-hobby i Vasastan.
Mer om det i del 2.
Peter (a.k.a. Arkitekt Sillén)