Mjölby Hästholmens Järnväg

[TuveB]

Bra fråga vad det där ska föreställa?! Jag kör det generiska svaret, okänt halvfärdigt monoplan.

[Stefan Jönsson]

Svaret (har tänkt till lite) finns i något nummer av AoH från 70-talet. Återkommer när jag har kollat.

Ber om ursäkt för kapningen av din tråd, Johan!

[Johanmmolin]

Jag har ju själv uppmuntrat till den, så jag väl stå mitt kast!

[Johanmmolin]

En tapper fotograf har lyckats klänga runt toppen på slupen Tyras mast för att fånga detta tidsdokument från 1910. Förvånansvärt många industriskorstenar reser sig över bondnejden. Sågen, tegelbruket, Wäderhögsverken och Väderstads andelsmejeri. Känns nästan som falsk varubeteckning för en industrialisering som i allt väsentligt låter vänta på sig i dessa bygder.

Rudolf röjer runt i brorsans nyinskaffade motorbåt, eftersom Ture själv befinner sig på andra sidan Vättern och intensivt längtar efter att få komma hem på permission. Värnpliktssystemet kan fortfarande betraktas som sprillans nytt, och gamla grenadjärerna Måås och Malm väntar spänt på Tures ankomst till bygden för att få höra hur det är att vara militär nuförtiden, till råga på allt på andra sidan det Stora Götaländska Diket...

[1956]

Är du säker på att det inte är fänrik Jahrehorn som tillsammans med Schröder lågsniffat över skutan?

[Johanmmolin]

Med en J29 Tunnan år 1910? (Värst vad aeronautisk den här tråden blivit!).

[1956]

Med en J29 Tunnan år 1910? (Värst vad aeronautisk den här tråden blivit!).

Nej, i en luftballong med Jahrehorns och Schröders farsor!

[Johanmmolin]

Ooooh, tänk dig att trassla in dig i skutornas riggar. Det blir inte roligt, eller wooolliitt som dom säger på bygden!

[Johanmmolin]

Kanalångaren Viktor Rydberg anlöper Hästholmen. Vid babords låring ses Ellen Key i samspråk med Enrico Giuseppe, conte di Melanzane, på resa till just Key och hennes nybyggda Strand, samt givetvis också för att hälsa på sin dotter, stinsfrun Viola och dotterdotter Ulla-Britta.

Enrico Giuseppe hade alltid med sig sin "dottore" på sina resor, en fräknig medelålders man från Sydtyrolen lystrande till namnet Giaccomo Matteotti. Giaccomo var en underlig typ, alltid underdånig mot sin husbonde, men mot omvärlden ganska stroppig, krävande att få bli kallad "Hof-Arzt". Hans kunskaper i medicin kunde dock ifrågasättas, några mensur-ärr eller andra tecken på akademiska framgångar hade han inte, och tysktalande människor brukade elakt nog kalla honom "Not-Arzt". Trots det hade han faktiskt disputerat på riktigt, "Om tånaglars tillväxttakt efter döden" som verket hette, faktiskt citerat i medicinarutbildning så sent som på 1970-talet.

Enrico Giuseppes sonson (således kusin till Ulla-Britta), Giulio Cesare, var betydelsefull för Nils Liedholms utnämning till "il Barone". Nils fick genomgå den avant-gardistiska utbildningen på det anrika universitetet i Bologna, där han efter mycket målinriktade studier kom att disputera i ämnet avancerad bollistik. Det hävdas att man där långt före sin tid hade insett kommunikationernas betydelse, Nils brukade alltid prata om "nätets betydelse". En utbildning där man faktiskt uppmuntrade till att nicka på lektionerna.

[Johanmmolin]

Rikard "1956" ställde en gång följande fråga:

Hur var det nu...besökte Sten Broman Hästholmen, denna kulturella smältdegel vid Vätterns strand, någon gång? Vid ett tillfälle lyckades han faktiskt förmå Lars-Erik Larsson att framföra sin Pastoralsvit på Mollsjö Järnvägshotell vilket blev en formidabel succé. Efteråt sa Jeppe att det var min själ det bästa han hade varit med om sen hans svärmor dog.

Ja, det stämmer faktiskt! Det var år 1913, när han som 11-årig grabb varit med sin pappa i Kiel och tittat på kejsar Wilhelms många slagskepp (jodå, precis just så här långt är denna mening alldeles sann, det har han själv berättat om i radio för många år sedan), och på hemvägen tog man vägen över Jönköping, for med ångbåt till Hästholmen, inkvarterade sig på Ombergs turisthotell (fattas bara, de kom med egen hästskjuts och sedermera en av traktens första automobiler till hamnen för att hämta prominenta gäster – vilket för övrigt också var alldeles sant), innan man for vidare över Vadstena till gamla hemstaden Uppsala.

Den musicerande allbegåvningen Adolf Fredrik Mistelgren hade för en gångs skull inte tagit med sig sin violin när han gjorde ett besök för att bevaka en försändelse till gården per båt, utan ett gammalt magdeburgerspel som han satt och filade på på ljugarbänken vid hamnmagasinet, när herr professor Broman med sin son Sten debarkerade Motala Express. Sten fick en allergisk reaktion, kräktes och höll på att kvävas, och hävdade sedan dess att Hästholmen var en j-a håla och dragspel fullkomligt livsfarligt för mänskligheten. Om det nu var dragspelandet som åstadkom den överraskande starka reaktionen eller om unge herr Sten svalt en broms förtäljer inte historien (hamnfogden hävdade dock senare att detta var osannolikt eftersom nästan alla järnvägsvagnar som rörde sig i hamnområdet "saknade bromsar" ).

Som ses på bilden tillkallades de beryktade fiskalerna Pontus och Petrus Kubb, men de kunde inte hitta något lagrum för att beslagta Adolf Fredriks musikinstrument. Vilket Sten Broman kom att beklaga hela resten av sitt liv.