Smalspårsfrämjandets Forum

Hej!

Jag håller på med ett bygge där jag vill använda gamla Romford hjul. För snygga till dessa har jag tagit bort den inre ringen i vitmetall och genast blir hjulet mycket snyggare. Jag sågar med en lite lövsåg rakt ner utefter ekerkanten. Därefter måste man snygga till varje eker med en fil eller roterande fil. Just detta hjul är ett 20 mms hjul som alltså är ganska stort. Effekten blir ännu större när samma åtgärd görs på ett mindre hjul. Hjulet håller bra samman i alla fall. De isolerade hjulen behandlas likadant men där bör man vara extra försiktig så man inte får metallspån som kortsluter.

Detta är ju inte en hel byggtråd men ett bra tips på vägen.

Tar man sen ner flänsen till motsvarande RP25 code 88 (0,6mm) så blir de riktigt snygga. Flänsen är dessutom rundad för att bli så lik RP25 som möjligt. Flänsen var 0,95 mm hög i original. De behöver en omgång svartlack som finish men det får bli när jag hanterat dem färdigt och monterat på loket.

Jag har funderat mycket på varför vi i Europa har så orealistiskt höga flänsar. Såväl NEM-normen som andra brittiska standard ger betydligt högre flänsar en NMRA:s RP25. I USA har man klarat sig bra i många, många år med RP25:s lägre snyggt runda profil som går fint i växlarna. Varför säljs det då fortfarande hjul men högre fläns och med rak skarp bakkant som gör att hjulet har en förmåga att kliva i växlarna?

Hej!
Jag har en lite teori om flänshöjden och den härstammar från tiden då modellernas axlar var fast monterade och inte hade trepunktslagring eller fjädring.
Amerikanska vagnar var normalt utrustade med boggier som i sig har en mycket kort hjulbas. Europeiska vagnar var ofta tvåaxliga med relativt stor hjulbas. Skevningar i spåret eller den rullande materielen var därför ett större problem för modeller av europeiska förebilder. Amerikanska modellånglok med lång hjulbas har väl ibland haft en tendens att söka sig lite egna vägar.

Mvh
Björn D