Mjölby Hästholmens Järnväg

[Johanmmolin]

Den frågan har jag ställt mig själv också!

Nu finns det gott om rullande materiel, bilar osv i gömmorna, men en avsevärd befolkning, nya hus mm krävs för att sakteliga uppdatera storyn. Så det finns en del förberett. Den stora stötestenen är fortfarande framtida digitalisering vilket kommer att gräva djupa hål i kassan när det gäller hittillsvarande rullande materiel.

Som sagt; den som lever får se...

[Johanmmolin]

Audhumbla tittar trånsjukt bortåt Tomas, en tjur som tidigare varit ganska tvivlande, men på senare tid blivit utomordentligt tjurskallig i sina grundmurade uppfattningar om världens ordning. Inget utrymme för tvivel längre, eller moderna påfund som att han skulle härstammat från amphioxerna. Han gick mest omkring i sin hage som en fullvuxen kreationist, gladeligen stångandes den som vågade ha andra idéer om tillvaron. För kyrkoherden i Väderstad upplevdes han som gullig som den bästa knähund.


Kvinnomöte. Audhumbla med systrar och medförda kalvar diskuterar om Emeline Pankhursts exempel är värt att ta efter.

I likhet med de engelska kvinnliga rösträttsivrarnas jämställdhetsnit för hundra år sedan vill Mistelås kossor få samma rätt att vistas under Ragnars Ek som tjuren Thomas, helst tillsammans med honom.
Men det är klart att de kan inte kalla sig suffragetter – snarare då suffrakossor... 
De umgås med planer att bryta sig ut och lämna varsin komocka utanför huvudentrén till gården.
I soldiset skymtar Bjälbo kyrka, en klassisk kyrkosiluett på slätten.


Gården har faktiskt en andra tjur också, Otto, döpt av gamle Karl Mistelgren (mannen i svart är Karl, det är Otto som är klädd i brunt), efter den tyske järnkanslern som ju ville lösa tidens problem med blod och järn.

[1956]

Jag som trodde att det var Ferdinand under den majestätiska eken. Hur som helst så har du verkligen lyckats fånga slättlandskapet i dina bilder på ett enastående sätt, Johan!

[SWJ]

Ja du Johan... efter att ha sett dessa vackra bilder från din anläggning, där "slätten" anas är det inte långt ifrån att man konverterar från Västmanlänning till Östgöte.
Tommy

[Johanmmolin]

Kindahöns fanns väl knappast som begrepp, men Karl Mistelgrens åldriga bror bodde i Ydretrakten och hade en gång i världen hjälpt honom att skaffa hönor för avel. Det påstods att hönsen kom från "Ydredrotten" men eftersom han lystrade till namnet Rääf kändes kopplingen lite farlig för att inte säga löftesrik om "Blut und Fettern", med vilket i och för sig tidens frågor skulle lösas innan "Eisen" kom in i bilden.

... fast Stig Grybe hävdade ju, som fågelskådare, det gällde att omringa "levande fåglar, som höns och ankor å det..."


Så återvänder vi till Rödsten.

Bakom mejeriet skymtar "Ragnars ek", en gammal arboristisk gåta som ger skugga åt "Ragnars ök", tjuren Tomas, som varit exponerad tidigare i denna tråd. Väktare av traktens förnämsta fallos-symbol.

Ortens lokala urträd har sedan oräknelika tider namnet Ragnars Ek, vilket har tolkats som tecken på dess ålderdom.

Oscar Mistelgren har låtit placera sin ena tjur här, bland annat för att skydda Rödsten från inkräktare. Tjuren heter alltså INTE Ferdinand utan Tomas. Tomas är tvivlare precis som kyrkoherden i Väderstad, som tvivlar starkt på Rödsten. På vilket sätt Tomas Tvivlaren är agnostiker kan vi dock inte så noga veta. De som till äventyrs vill genomföra några märkliga riter under ekens djupa skugga drabbas dock obönhörligen av ekhagens eget Ragnar-ök.

Det har gått åt nästan en hel påse Woodland Scenics-material för att få eken att bli så gammal...


Tjuren Tomas, kossan Audhumbla och Ragnars ek. I bakgrunden skymtar Tåkerns blåa vatten.

[Johanmmolin]

Innan vi nu lämnar Mistelås måste förstås följande historia berättas:


Skatan Saladin sittandes i Mistelås gamla kastanj.
Han ställde till ordentlig oreda den gången han lyckades flyga in genom ett öppet fönster till gården, där han sedermera återfanns sittande på pendylen på väggen. Innan man hann fånga honom stack han iväg med gamla Josefines tiara, vilket påstods vara en fransk släktklenod sedan den gången kungahustrun Desideria besökt bygden en ovanligt torr sommar, när bönderna stod vid vägkanten och skanderade "Vi vill'a regn!" – Något som rörde henne till den milda grad att hon förärade Karls farmor något lullull som hon en gång fått från en svärmande ung fransk officer.
Josefines hjärtskärande skri "Himmel mina juveler!" hördes ända in till Väderstads station där stinsfru Viola, né Contessa di Melanzane, hörde det och i bästa pikturstil förmedlade sina intryck vidare till sin svägerska i Milano, Nera di Castafiore. Neras dotter Bianca blev sedermera uppburen operasångerska med Fausts spegelarea som paradnummer. Bianca glömde aldrig förskräckelsen över sin mosters bedrövelse och behöll hela livet en förskräckelse över att hamna i samma situation.


Ja, i Göstrings härad var Pontus Kubb länsman, även kallad "Pontus med pondus" pga sin rondör, så det blir ju lite åt samma håll i alla fall. Här begrundar han tiarans öde.
Broren hans Petrus var länsman i Lysings härad. Vi återkommer till dessa, mestadels oskiljaktiga lagens väktare, senare.

Liksom sin gelike i WNJ:s trafikområde kunde Pontus med pondus vara mycket högdragen, och mycket riktigt gick han civilklädd med rock och plommonstop, eller "knackebulle" som min salig mormor brukade kalla dylika huvudbonader.
Ännu mer berömd blev han sedan han cyklandes på landsvägen lyckades braka in i Mistelås växthus. Därefter kallades han också "Pontus in the greenhouse"...

Ett tidigt försök att ordna sjöpolis i västra Östergötland ledde också till ett ofrivilligt dopp för herr Pontus. Det var dock svårt att hålla verksamheten flytande (mer än inombords), så när hamnfogden fiskat upp vår våte herr Dupont måste uppvärmning ske inne i magasinet medelst Dr Nielsen och liknande häxbrygder.

Pontus med pondus var en mycket nitisk tjänsteman. En gång finkade han t o m sin egen fru för att hon cyklat utan lyse. Hans kompanjon tyckte det var att gå för långt. Hans svar blev berömt och tjänar än i dag som förebild för alla verkligt nitiska människor:

"Lagen är lika för alla!"

Han kallades även för Pannkake-Pondus (kärt barn har många namn). När hans fru undrade vad han ville ha till middag svarade han: "Ta något lättätet, som pannkakor".

Den mest groteska historia som drabbat vår länsman var när han skulle skriva rapport om en häst som råkat i sken och fallit död ner på Vallsbergsvägen. Han var inte så bra på att stava, så med hjälp av Alvis smed och de två "bräderna" Göte och Evert lyckades han baxa hästen ända bort till Rök. Det blev lättare att stava till i rapporten...

[Johanmmolin]

Nera di Castafiore på väg till s/s Trafik på hemväg till Milano, där hon bodde på via del Gluck. Adressen kom så småningom att tjänstgöra som förlaga till vår 60-tals-slagdänga Lyckliga Gatan med en outgrundlig översättning som bas (Sant! Inte ett dugg skröna...)


Pontus var en legendarisk egocentriker alldeles av egen kraft, och Petrus blev ett alldeles berömt bihang som gjorde de båda vida uppmärksammade. Pontus eskapader på egen hand har nämnts tidigare, Pontus och Petrus tillsammans var något alldeles extra som bevisade tesen att parar man ihop en dumskalle med en annan så blir de tillsammans inte hälften så dumma utan dubbelt så korkade...

På något sätt lyckades dock bröderna snubbla sig fram genom tillvaron, och ordningen i västra Östergötland upprätthölls hyfsat väl, troligen trots bröderna snarare än tack vare...

Mest handfasta ordningsmän var troligen stinsarna på MHJ och FVÖJ som helt sonika slängde ut de värsta bråkstakarna där respektive järnvägslinje var som ödsligast, där de fick kontemplera varje ord i frasen "Jag fattig syndig människa", något som dagens barn inte begriper ett enda dugg av.

Nu var ju inte grevinnan in spé Viola den som var personligt drabbad utan hennes goda vän Josefine, men eftersom detta satte känslorna i rullning hamnade oron så småningom i Milano, och det var förstås långt före Hergés tid, så jag undrar just vem som hämtat inspiration från vem...

Länsman Pontus (med pondus, in the greenhouse, By the Sea mm mm) hade ju som ovan beskrivits ett antal alldeles egna eskapader för sig också. En del av dessa har en direkt anknytning till en verklig polisman av legendariskt snitt. Huruvida någon forumläsare kan lista ut vem och var återstår dock att se (ledtråden: Verklighetens man var inte förtjust i pannkakor utan köttbullar...).

[SWJ]

Här var det mycket "godis" vad gäller både skrönor och miljöbilder från MHJ.
MVH!
Tommy

[1956]

Länsman Pontus (med pondus, in the greenhouse, By the Sea mm mm) hade ju som ovan beskrivits ett antal alldeles egna eskapader för sig också. En del av dessa har en direkt anknytning till en verklig polisman av legendariskt snitt. Huruvida någon forumläsare kan lista ut vem och var återstår dock att se (ledtråden: Verklighetens man var inte förtjust i pannkakor utan köttbullar...).

Den var svårknäckt den där! Det där med köttbullar får mig att tänka på Sjövall Wahlöö:s "Polis polis potatismos" men det kan det ju inte vara Beck. Avslöja nu svaret, Johan!

[Johanmmolin]

I Karlshamn fanns en legendarisk polis som kallades "Köttbulla-Svensson".

Karlshamns Museum

Min pappa (bördig från Sölvesborg) brukade berättade den ytterligt sedelärande historien om hur man beter sig som en sann byråkrat. Vid ett tillfälle hade Köttbulla-Svensson finkat sin egen fru för att hon cyklat utan lyse. Hans kompanjon protesterade och menade att inte kunde han väl finka sin egen hustru. Varvid Köttbulla-Svensson svarade: Lagen är lika for alla! ... fast på karlshamnsdialekt...

Han släpade också mycket riktigt en häst som skenat och trillat ner död på Christopher Schrödersgatan. Eftersom han inte kunde stava så bra släpade han iväg hästkraken till Ågatan för att sedan kunna skriva rapport om var det hela hade hänt...