Smalspårsfrämjandets Forum

Länkarna mellan MHJ och MMJ förefaller att förstärkas kontinuerligt. Mälarviken Mollsjö Järnvägar finns ju överallt och ingenstans men kopplingar till både Östergötland och Västergötland synes vara påtagliga. Jag tror att både Sten Broman och Piraten skulle ha instämt i detta påstående.

En gammal uppgift gör gällande att Jönshagen praktiserade på det som blev Wäderhögsverken (vi återkommer till den spirande industrin i bygden när väl järnvägarna presenterats. Vilket blev lite "out of order" ity att samtidigt som jag har en deadline gällande en rapport om gravida kvinnor till Malmös folkhälsokommission dök ett paket från Anders Östlund under den illa dolda förklädnaden "Habo Hobby" upp med utrustning för att äntligen kunna digitalisera MHJ upp.)

Så personligheten är lätt schizofren för ögonblicket, men lär väl reda upp sig under de närmaste månaderna eller så...

Jönshagens gesällvandring var omfattande (både i tid och rum) Wäderhögsverken borde, rimligen, ha varit en av hållplatserna.

Hamnvy med ss Trafik, "Travarn" kallad. Omberg skymtar och den fantasifulle kan ana västgötasidans kust borta vid horisonten.

Som redan nämnts var förutom spannmål (ett gäng säckar skymtar på bilden) träprodukter en av de viktigare handelsvarorna som passerade Hästholmens hamn, förutom industrispriten förstås (en alltid sinande handelsvara, åtminstone när den lastats ombord på s/s Trafik där den vårdades ömt av ett törstigt brödraskap som innefattade alla från skeppare till hopp-i-landkalle). Besättningen gav en ny dimension åt Bellmans gamla 1700-tals-hit "Märk hur vår skugga" (Torstig var hon, och torstig är jag, vi är torstige alla)...

Hästholmen känns på något sätt som "Den lilla staden där tiden stannade" för att låna titeln från den tjeckiske dramatikern och författaren Bogumil Hrabal, som givetvis för oss andra på detta forum egentligen är odödliggjord med sin "Låt tågen gå". Något nattliv var det i varje fall inte tal om, och "stad" är kanske att ta i, även om stadsrättigheter innehades på 1300-talet, innan Vadstena gjorde sig bred vid Vättern...


Pitprops var bland de allra vanligaste lasterna som fanns i trakten, förutom de ädla våta dryckerna då...

En tät symbios förelåg mellan järnvägar som ändade vid vätternhamn, kubbskutor av olika slag och trampångare till Englands östkust, exempelvis Hartlepool, där propsen lagrades i bassänger i väntan på vidare frakt. Två miljoner ton props importerades av engelsmännen varje år, inte bara från Sverige utan även från värsta konkurrentlandet Canada som till råga på allt var en brittisk "dominion" med kungen och sedermera drottningen på frimärkena.
Importen var faktiskt så stor att inte allt detta timmer kom att användas som stöttor i kolgruvorna utan en inte föraktlig del eldades helt enkelt upp.

Å andra sidan använde inte MHJ och FVÖJ alltid brittisk kol för eldning av sina ånglok. På somrarna eldade man ofta med slopade slipers, som också kunde ses i upplag såväl i Hästholmens hamn som vid godsmagasinet i Väderstad.

Längs vägen ner till hamnen kunde stora upplag props och massaved beskådas i Hästholmen.

Ballongcorpset i farten igen. Ångvagnsförare Jens Jørgen Dampkaputt besöker hamnfogden Birger Hugosson uppe i fyrtornet. För ögonblicket har dock Dampkaputt travat iväg för att hämta "varuprover" från ångbåten Trafiks last för dagen.

Dampkaputt tyckte industrispriten hade lite för avlägsen likhet med Gammeldansk, och under de inte så få tillfällen den förb≈][|π˙œœ˙]-e ångvagnen strejkade mitt ute på prärien passade han på att göra "lite nytta" genom att höra sig för i gårdarna efter lokala recept, vilka örter man använde osv. Inspirationen fick han från sin morbrors pappa doktor Nielsen i Danmark, och kunde hjälpa till att finslipa hans recept innan doktorn färdades hän till brännvinsbrännarnas egen himmel där aldrig någonting smakar finkel men resten är höljt i välsignade dimmor...
Tack vare Jens-Jørgen kan vi än i dag åtnjuta en "Doktor Nielsen" om vi så vill. Enda lilla haken är att vi måste åka till Danmark för att hämta den, vilket givetvis underlättas om man bara har några km till bron och dessutom har ett Brobiz-abbonemang...
Som synes blev doktorns sonson involverad i "finslipningen" av örtdekokterna men vad etiketten således inte förtäljer är hur betydelsefull Dampkaputts vandringar längs banvallen mellan Hedaslätt och Rök när ångvagnen strejkade var för tillkomsten av denna ädla dryck...




Godnatt små vågor godnatt som telegrafkommissarien Hollertz från Motala skaldade en kväll när han besökte schweizeriet i Hästholmen i slutet av 1800-talet (jodå, karlen har funnits på riktigt!). Jag tänker inte vidareutveckla i vems byrålåda det lilla aktstycket hamnade och hur det gick till...

Är Dr. Nielsens Bitter lika bra på att bota baksmälla som Gammeldansk?

Det beror på hur mycket man gillar anis.

1873 byggdes WFJ, 15 år senare förlängd till Ödeshög som FVÖJ (och så småningom uppgående i MÖJ).

1873 är längesen i "Skrönikeboken". Smeden Alvis var 1 år gammal, och det var pappa Anders som skötte städjobbet...
På Mistelås var det "koleriske Karl" som hade hand om'et. Oscar var 17 år gammal och således långtifrån myndig ännu.

Även 25-40 km i timmen anses av många av di gamle som en okristlig hastighet att svischa fram på vår jordyta med.
Smalspårsbanorna är fortfarande en relativt modern företeelse år 1910, ungefär att jämföra med en bil från sent 1980-tal...


Ovanligt långt godståg för att vara på FVÖJ...


Loket Gustaf Wasa fick nr 2 på banan och hade ett relativt blygsamt tjänstgöringsschema när vi kommer fram till 1910.

... var till en början smeknamnet på den industrilokal som Anders August Båth lät bygga 1910, mest för att han värvade huvudsakligen folk från sina egen hemtrakter, ödeshögsbor m a o. till arbete. Industrin kunde ses som en konkurrent till Alvis smedja och väckte en viss förargelse så länge den inte bidrog till arbetstillfällen hos den lokala ortsbefolkningen.


Å andra sidan förde företaget en betydligt mera blygsam tillvaro så här i början än vad lokalerna antydde. Järnvägsfrakterna var ringa, och frånsett att man kunde tillverka vissa gjutdetaljer så var affärsidéerna inte väsentligen bättre än smedjans.


Tidigare fanns faktiskt en liten snickerifabrik, som dock inkorporerades med verkstan när den startade.

Till dem som till äventyrs anar drag från just en snickerifabrik i Motala samt Motalatvättens (sic!!!) gamla lokaler vill jag bara säga att tänk vad man kunde plagiera förr i tiden...

Snickerifabriken hör absolut till de äldsta scratchbyggda modellerna i samlingen och fick var med mest av sentimentala skäl. Tvätten är den yngsta. En massa detaljarbete återstår, men det blev till slut åtminstone äkta hemgjort kryssförband på kåken, en del övrigt att förtiga ännu så länge.

Har hört att snickarmästare S. Jönshagen började sin karriär på nämnda snickerifabrik innan han flyttade till Mälarviken och startade eget.

Förresten så hade Mälarviken livlig handel med både Hästholmen och Väderstad såväl som kulturellt utbyte även om det just det kulturella utbytet egentligen inte var något utbyte i egentlig mening utan trafik i endast en riktning... mot Mälarviken.


Fabriken startade först som reparationsverkstad. Snart blev den omvandlad till "Gjuteri och Mekanisk Verkstad" med pumpar, hackelsemaskiner och lager som specialitet. Så snickerifabrik var den ju inte förstås.

Det var Väderstads Såg och Träförädling (bröderna Gustafsson som byggt det nya bostadshuset i Hästholmen!) som syslade med detta. Sågen fortsatte faktiskt sin verksamhet ända till 1986, medan "Väderhögsverken" kom att få sin storhetstid strax efter andra världskriget och på 50-talet. Det blev transportörer, motorcykelmontering mm som gällde. Glöden falnade så småningom, gjuteriet lades ned i början av 60-talet, men ur askan steg Väderstadsverken med sina jordbruksmaskiner, som snart utvecklade sig till en världsindustri.

Denna historiebeskrivning är ju NÄSTAN sann...

Hembygdsföreningens grävande historia har inte hunnit så mycket längre än till 1910 ännu, vilket nog var i tidigaste laget för att S. Jönshagen skulle vara på plats. Jag får återkomma när jag vet mer...