Mjölby Hästholmens Järnväg

[Jan]

Just you wait! You ain't seen nuthing yet...

Så sant som det var sagt. Här måste man ju bara kapitulera och jag håller helt med Rikard i hans lovord.

Berättelsen om hamnfogden och andra individer i hamnen ligger inte långt efter. Om hamnkontoret kan man väl säga att "gott om plats var det ont om". Jag hoppas att den stackars Hugosson inte behöver tillbringa alltför mycket tid på kontoret men det är kanske ingen risk om andra, mer givande, sysslor väntar (som till exempel sysslan som "kvalitetskontrollant").

[SWJ]

I kväll har jag läst ikapp mig vad gäller historien om MHJ. Garvade nästan så att tårarna rann. Underbara, välförfattade, skrönor/sanningar om livet på och runt MHJ. Som jag tidigare påpekat så har inte bildformatet härstädes haft en negativ påverkan vad gäller miljöbilder från din anläggning utan tvärtom. /Tommy

[Johanmmolin]

Senaste inlägget om hamnfogdesysslor härrör sig direkt från verkligheten. Sedan kan jag möjligen tycka att storyn om valkampen i Hästholmen blev hyfsat bra. Men det är med skrönor som med lödningar, limningar och andra aktiviteter för att skapa den illusoriska verkligheten; alla verklighetsskildringar går att förbättra, oavsett ingångspunkt.

Vi ska fortsätta botanisera i hamnen, bland de farkoster som brukade anlöpa och så till slut på smalspåret.

[Johanmmolin]

Hamnfogde Birger på sitt högdragnaste humör.
En solig sommardag när Birger hade tillräckligt med dagverkare hände det att han drog sig tillbaka till "de övre salongerna" för att med några pilsner övervaka att allt gick rätt till därnere "i manegen".

Jo, den dubbelknäppta uniformsjackan kan givetvis ge upphov till funderingar, men det var i själva verket hans fru Majken som sytt upp den efter att ha hittat mönster i Hvar Åttonde Dag liksom inspiration från tidningen Idun, som ju som bekant senare slogs ihop med Veckojournalen.

Denna lilla bygd runt Hästholmen blev en veritabel designmässig smältdegel. Det finns beskrivet hur den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright (om inte annat så känd genom Simon & Garfunkel) hämtat inspiration från Ellen Keys Strand, samtidigt som hon själv hämtade idéer från såväl William Morris (han "med tapeterna") som John Ruskin, som hade en stor betydelse som idégivare för "estetik för småfolk".

Så att hamnfogde Birgers uniform råkade se ut som den gör har inte ett dyft med senare skeenden i Europas ångestfyllda historia att göra.

Trots sitt understundom ensidiga kaloriintag (kaffe på bit och industrisprit) var Birger en god make och pappa, mycket fäst såväl vid sin 18 år yngre Majken som vid sin treåriga dotter Hilma (de har båda figurerat tidigare med Hilma som bad-aspirant vid rökeriet).

Givetvis, trots alla mina beskärmelser, skildrar jag denna bygd som en obotlig romantiker. Här får definitivt inte förekomma vare sig hustrumisshandel eller incest!!! Fast jag är lite skum på vilken relation skomakarfamiljen har...
Jag har fått en känsla över tiden att hemmason Sigismund Snäll egentligen skulle behövt komma ut ur garderoben, vilket givetvis var en otänkbarhet på den tiden, om man inte levde i väldigt bohemiska kretsar.
Därav troligen hans frustration och koleriska temperament. "Gay" betydde ju glad under första halvan av förra seklet, vilket nog inte så många av dem som var det egentligen var.

Nåväl, såväl hamnfogde Birger som fyren var definitivt "straight"...

[Johanmmolin]

Grönsaksstånden vid marknaden i Hästholmen var för sin tid ymniga...


Viola Stinsfru gjorde tappra försök att introducera Fiori di Zucche, tyvärr fick det inte genomslag då och har det inte nu heller, inte ens på Möllevångstorget i Malmö en solig lördag (som framgår av bilden är det inte Skåne)...


Folksamling. Att utlysa en tävling om vilka alla är på denna soliga förkrigsbild vore ungefär lika gemytligt som när reklamblaskor utlovar guld och gröna skogar genom att man ska fylla i på vilken sida annonsen för Östenssons Livs finns, och hur många hamburgare Benny Läbbefjord sålde i fjol (står på sid 23, spalt två...).

Så istället rekapitulerar jag, från vänster:

Alfhild Gustafsson, dotter till Göte och Gurli på "nedervåningen" i stora sågverksbrödersvillan. Därefter stinsdotter Ulla-Britt Axelsson, omedveten blivande gigant inom svensk genushistoria (Ulla-Britt blev vid sidan av Elin Wägner och Honorine Hermelin den mest inflytelserika kvinnan i Fogelstagruppen som man aldrig skrivit en rad om, vi återkommer senare!) med mamma "grevedottern" Viola, båda tillhörande stinsfamiljen.

Sedan Ragnhild Gustafsson med sin lille Fritz, boendes på övervåningen i villan. Ragnhilds inte helt rumsrena röst skar genom villans rymd varje kväll när godnattvisorna för Fritz skulle bearbetas. Fritz somnade av ren utmattning när hans mamma äntligen slutat "sjunga". I Hästholmen kom detta att för all framtid refereras till som "Sånger från andra våningen".

Vid frukt- och grönsaksståndet står sedan hamnfogdinnan (???) Majken Hugosson.

På andra sidan skymtar "högsjungande" Adolf Fredrik Mistelgrens fru Sofia, hon som har hand om kommersen, och framför henne Helga Axelsson med sin man Yngve, eller "farbror Blå", eller "Älgen" om man så vill, och bakom honom gamla mamma Kajsa.

I gruppen till höger har äntligen Karl Malms fru Kerstin för stunden blivit av med sitt giktanfall och anslutit sig till sin make. Längst till höger således Daniel Måås. Som alla självklart ser har de båda indelta soldaterna bytt sida sedan vi såg dem sist...

[tågtyckarn]

Tjaa ..... kommandot Höger Vänster Om kan ju tolkas på många sätt .....

[Jan]

Mycket inspirerande bilder (och berättelse). Vad har stackars Karl Malm hittat på? Det ser ut som om fru Kerstin hytter med näven, men jag kanske övertolkar hennes gester.

Jan

[Johanmmolin]

Vad jag förstår viftade hon bara bort en geting...

[Jan]

Aha, det förklarar saken. Getingar kan vara en plåga ibland och naturligtvis håller de till i närheten av grönsaksstånden.

[Johanmmolin]

En av de karaktäristiska synerna i Hästholmen före 1940 var lastbryggan som skulle underlätta lastning och lossning av alla fraktskutor.

Efter väl förrättat värv med lastning och lossning hände det att vår käre hamnfogde tog gubbarna med sig in i hamnkontoret (den lilla paviljongen) och bjöd på "bryggkaffe", något som kunde vara förvånande för den oinvigde, eftersom det var gammalt hederligt kokkaffe med sump i botten som bjöds...

Och ja, linorna till den fällbara delen mot själva vattnet hängde och slängde som på modellen, så just det är faktiskt rätt!

Och ni som tycker "lastbrygga" låter för simpelt för en traverskran av detta slag bör betänka att hamnfogde Birger Hugosson aldrig sade något annat än "lastbwyggaaan"! Vem har för övrigt hört talas om "traverskaffe"??



SENSOMMARNÄTTER... ... blev en av Wilhelm Stenhammars mer älskade kompositioner. Musikstyckena skrevs 1914, ett år vars sensommar blev en av mänsklighetens mer förfärliga. Vemodet fann han dock i nattljuset över Vättern några år tidigare. när han besökte Ellen Key som höll på med byggandet av sitt Strand som bäst, och Verner von Heidenstam på Naddö. Tillsammans med Verner växte också fram idéerna kring det som skulle bli "Sverige, Sverige fosterland"; deras gemensamma förslag i tävlingen om att skapa en ny nationalsång. Vann gjorde ju som vi vet den melodi, med texten som som ursprungligen hette "Du gamla, du friska, du fjällhöga..."

Imponerande att ha en nationalsång som är hela etthundra år gammal... Å andra sidan är den åtminstone inte skriven till åminnelse av Ludvig XIV:s lyckade analfisteloperation, vilket egentligen "God save our king/queen är...

OBS! Mycket av det ovan skrivna är "fria funderingar" (inte passusen om nationalsånger dock!). Jag har förgäves letat efter tecken på att Stenhammar verkligen hörde till det kulturetablissemang som osäkrade stafflier, diktarpennor och musikens musor i västra Östergötland vid denna tid. Ellen Key, Heidenstam, prins Eugen m fl m fl hör verkligen hit, men var Stenhammar befann sig då han inte dirigerade Göteborgs Symfoniorkester är mera oklart...


Ur grodperspektiv kunde det se rätt livat ut i Hästholmen ibland...