Mjölby Hästholmens Järnväg

[SWJ]

De miljöbilder från MHJ som presenteras på detta forum är mycket, mycket vassare än de jag sett på andra forum där du medverkat (medverkar). De detaljer av din bana som framkommer på bilderna härstädes imponerar än mer (byggnader, landskap...). Att jag med stor förnöjsamhet tar del av dina skrönor - ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta inför de människoöden som beskrivs - har jag väl annonserat tidigare. Men, när kommer alla dessa berättelser med öden och äventyr på och runtomkring MHJ utges i bokform? Kan bli en "kioskvältare". /Tommy

[Johanmmolin]

1. Jag försöker givetvis hitta bildvinklar där det är så få skavanker som möjligt. En del av dessa bilder är gamla, där förbättringar skett över tiden. Stationshuset i Väderstad t.ex. är på väg i ny, inredd, utgåva.

Alla bilder gör sig bättre när man kan se dem i full storlek, det upplever jag gällar allas bidrag på detta forum.

2. Tanken har faktiskt väckts tidigare...
Vi får väl se! "En nästan sann hembygdskrönika 1910 - 2011"?

[Johanmmolin]

Vi förflyttar oss högst temporärt några år framåt i tiden, till 1916, när prins Eugen byggde sin Örgården vid Örberga kyrka.



Det är vältaligt beskrivet hur han satt i sin T-ford i vit målarrock med stafflit i bilen och vit parasoll och målade det östgötska landskapet. Just här har hans chauför gått in på Mistelås gård för att få en kopp kaffe.

Obs komprimeringen av västra Östergötland här; här blickar vi såväl bort mot Omberg som har Rökstenen i blickfånget...

Och det är dags att bygga riktiga järnvägsövergångar nu när de allra första bilarna ses i landskapet...

[Graffen]

Trevliga bilder Johan! Bilen blev ju trevlig med prinsen i.

[janclaesson]

Hakar på här, den bilden är "extra" trevlig.

Janne C

[Johanmmolin]

Ja, framförallt är den ny! Men den försöker vara en korrekt avbildning av hur det faktiskt såg ut när den "röde prinsen" satt och målade av östgötabygden med sitt lantarbete, sina åskväder och sina skulor - exempel gavs ju redan på förra sidan. Och, som sagt, i allt väsentligt såg verkligheten likadan ut i varje fall en bra bit in på 1950-talet.

Och Michael (modellbilsbyggsatshandlarbulvan...) - jag ska försöka ta fler foton från andra vinklar så småningom!

[Johanmmolin]

Skollärare Yngve Axelsson, aka "Älgen", har fått besök av en av de båda "bräderna" (sågverksägarna) Gustafsson, närmare bestämt storebror Göte, som ofta tar vägen om lärarbostaden när han tillsett att Västerängens såg har "rutinmässig verksamhet"; m a o att inget knas(-t) ställer till problem. För en gångs skull har han lämnat gårdvaren Fenris hemma.

Såsom pappa till en 13-årig dotter (Alfhild) är Göte givetvis intresserad vad som försiggår inom skolans värld, men han är också barnsligt förtjust i skolplanscher (särskilt om de avbildar hottentotter i Afrika), och vänskapsbanden är ganska starka mellan de flesta utsocknes invandrare som sköter Väderstads nya "drifter" såsom såg och mekanisk verkstad, och Yngve såsom representant för det traditionella samhället.

Sedan delar förstås Göte och Yngve intresset för tåg. Här ses de efter att ha "spottat" på MHJ:s eftermiddagståg som nu är på väg till Hästholmen från Väderstad. MHJ är inte ens officiellt invigt ännu, det dröjer faktiskt till den 11 september, men "provisorisk" trafik äger redan rum till Hästholmens hamn, alltmedan förhandlingar fortfarande pågår med FVÖJ om att upplåta plats i hamnen för "bredspårets" konkurrens. Alla tycks ha ett pris för att bli köpta, så även FVÖJ, så en överenskommelse ligger inom nära räckhåll.
Yngve är en riktig "kaffepetter" i likhet med vår hamnfogde Birger Hugosson, och på verandan till skolhuset har hustru Helga dukat upp kaffebordet med allehanda (sju sorters) småkakor och tårta. För den som så vill finns det även lite annat till skänks, privata reminiscenser från schweizeriets tid, men lärarhemmet är gästfritt, och som Helga och svärmor Kajsa kommer överraskande väl överens närmast tävlar 60-åringen och 80-åringen om att åstadkomma både fasta och flytande godsaker för besökare. Blir det en lämplig paus kommer säkert stins Erik Axelsson med sin vid det här laget berömda och mycket omtyckta italienska fru Viola säkert också över. Helga har t o m lärt sig göra limoncello med hjälp av specialimporterade frukter från Violas pappa Enrico Giuseppe...


Yngve Axelsson, aka "Älgen" tillsammans med sin tågspottande broder Göte Gustafsson, "trä-disponent", väntar på eftermiddagståget från "Isola di Cavallo"...

En viss oro har märkts i bygden. Redan förra året, storstrejkens år, blev Oscar Mistelgren utsedd till att organisera "hästinkallelser" under krigsfara och hålla koll på hästbeståndet i trakten. Såväl tross- som ammunitionskärror måste ju kunna förflyttas.

Ovanpå detta har man genom läsning i tidender från Rikets Hufvudstad konstaterat att det finns orosandar som hävdar att befolkningen i trakten "inte finns". Detta har lett till organiserande av fackeltåg, i vilket man fått stöd av såväl Ellen Key som "den röde prinsen" Eugen och Verner von Heidenstam på sitt Naddö utanför Vadstena. Den senare har med emfas hävdat att "skulle jag bara skrivit om den verklighet vi tror finns, då skulle det inte bli mycket roligt att skriva om". Lite anmärkningsvärt måhända, Heidenstam gjorde sig väl inte främst känd för att skriva "roliga" saker...

[Johanmmolin]

Sigismund Snälls enkla boning, där han bodde med sina gamla föräldrar Olof och Katarina.

Skomakare Sigismund Snäll var en mycket antipatisk man som har blivit om möjligt ännu mer kolerisk sedan han måste ligga på nätterna och höra på sågens ständiga oväsen.


Skomakare Sigismund Snälls pappa Olof. Olof Snäll var indelt soldat i sin ungdom och fick sitt namn sedan han råkat stå vid en kanon utan att se att den avfyrades. Smällen fick honom att springa 100 m på vad som även i dag skulle vara god svensk mästartid, åtminstone klädd i 1800-talsuniform.
Tyvärr blev Olof lomhörd för livet och måste ta avsked, för att senare bli skomakare i Väderstad.


Olofs dövhet gjorde familjen mer eller mindre tokig. sonen Sigismund blev folkskygg och ansågs elak, hustrun Katarina tröst-åt och blev med tiden tämligen - ja låt oss inte bli ohyfsade här, men BMI:t steg...


Snälls uthus i morgondis.

Skomakare Snäll var också kyrkvaktmästare samt den i bygden som kunde dra ut tänder. Dolorosavandringen till skomakare Snäll följdes av en ytterligt plågsam procedur utan bedövning "å sån't tjafs". Lokalbedövning väntade ännu i 30 år på att bli uppfunnen på allvar. Skomakare Snäll med sin ytterst koleriska fasad var dock en sann humanist: Varje tandutdragen människa fick tanden med sig hem att ställa i en liten burk på spiselhällen...

[clas ahlstrand]

Min absoluta favorit (hittills) bland bilderna från din bana är vänstra halvan av den du postade i lördags (13/8) i inlägget Väderstad 1908.

Helt rätt bildvinkel och underbar lätt sömnig smalspårsstämning. Syllarna begravda i gruset, spåret precis lagom nästan rakt, t o m spårvidden ger ett intryck av att vara ganska ungefärlig. Högsta tillåtna hastighet här kan inte vara särskilt många kilometer i timmen.

Ett foto jag gått tillbaka till varje gång jag varit inne på forumet under veckan (dvs dagligen).

[Johanmmolin]

Tack för de vänliga orden! Intressant nog tyckte stinsen (i verkligheten i Hästholmen, NB ingen skröna!) någonting i stil att med att "det ska f-n att vara stins här, där tågen kommer och går överallt hela tiden". Så stresståligheten tycks vara en funktion av tidsandan också...

Det kommer mera om både smalspår och "bredspår" som össchöttarna kallade det, framöver. Har ju faktiskt inte ens hunnit till järnvägen ännu!