Men först lite mer om Axel August Båth, här med nyfikna taxen Tuff. Änkeman sedan 8 år tillbaka, av skäl som bygden talar tyst om. Vare nog sagt att han genomgått ett antal kvicksilverkurer, och av vad stackars åkomma Hermine dog är det ingen som talar, åtminstone inte högt...
"Gjutslagare" Anders August Båth begrundar sitt senaste inköp från England; en riktig brandspruta. Hans idéer mognade långsamt, tillsvidare var fordonet en del av den "interna kvalitetssäkringen". 1915 hade tanken på en brandkår kommit så långt i Väderstad att en frivillig sådan bildades (bakgrunden var mycket krass, men något som Båth med kalkylerande sinnelag förutsett; Östgöta Brandstodsbolag vägrade låta försäkra byggnaderna i Värsta med mindre det fanns en brandkår på plats). Frivilliga strömmade till, stinsen själv blev utsedd till brandmästare, men Båth kammade in kosingen, först för att hyra ut sitt brandfordon, därefter för att upplåta "stallplats" i sitt ännu ganska ödsliga gjuteri. En äkta gammeldags kapitalist med andra ord.
Herr Båths brandspruta stod overksam i flera år, tills Väderstads Frivilliga Brandkår äntligen bildades 1915, med stins Yngvesson som primus motor, stinsfru Viola (född la contessa di Melanzane) såg till att såväl brandsoldater som hästar inte skulle gå under av näringsbrist, och hade alltid ett lager av "birra Peroni" tillhands. Ölet bryggdes från början i Lombardiet, och hennes pappa Giuseppe var "inblandad i mäsken" som folkhumorn på ort och ställe fick till det. Genom de täta kontakterna sågs det till att detta inte alls föraktliga italienska öl fanns på plats i Östergötlands motsvarighet till Po-slätten...
