En smalspårsfärd kunde börja i Halmstad med byte i Hönsehylte och Kvarnmåla till Växjö. Där byte till annan smalspårsvidd för vidare färd till Västervik, Norsholm, Kimstad och Örebro. Eller varför inte hålla sig helt till 891 mm spårvidd och börja i Burgsvik på södra Gotland och åka till Visby, därifrån båt till Böda på Öland och tåg till Färjehamn för att där ta tågfärja till Kalmar för vidare färd på smalspår till Sandsbäckshult och där byte till Sevedstorp för anslutning till smalspåret till Västervik och vidare färd norrut. Innan Norsholm blir det byte i Ringstorp till Linköping och därifrån vidare färd till Fågelsta och Hästholmen där färja til Hjo över Vättern väntar. Från Hjo går smalspåret till Stenstorp och Skara och därifrån till Göteborg.
Det som förvånat mig är att vi haft ett så omfattande smalspårsnät i Sverige. I vissa landskap som Västergötland, Östergötland, Östra Småland, Blekinge, Öland och Gotland var nätet nästan heltäckande och mer utbrett än normalspår. Det tycks göra karaktären på smalspår i Sverige lite annorlunda än i många andra länder. På en engelsk sida om smalspår menar man att indelningen är lite tillfällig. I många fall som i Sydafrika är smalspår dominerande också på stora linjer. Därför bör smalspårsgränsen sättas lägre än 1435 mm. Smalspår skulle reduceras till bibanor och industrispår. Det svenska nätet tycks ha haft någon form av mellanting också, banor som närmats var hvudlinjer med många bibanor och inte bara enstaka stumpar här och där. Smalspårsnätet i östara Schweiz är väl en motsvarighet. Som en av världens järnvägstätaste länder per invånare så kanske vi fått ett delvis särpräglat smalspårsnät.
Kanske kartan kunde utvecklas till en affisch för Smalspårsfrämjandet där medlemmarna tillsammans kunde få fram foton. Kartan finns i större upplösning.
