Här kommer en av dom sista bilderna på arkitekt Silléns semesterresa i New England. Vi förmodar att han har stannat bilen för lite trainspotting utefter B&M-bangården. Tyvärr är det kanske söndag och det är verkligen låg nivå på aktiviteter. Hans fru står lite otåligt och trampar runt bilen, rökandes en cigg. Paret är nog på väg mot Hyannis ute vid Cape Cod för att ta båten ut till Martha´s Vineyard eller Nantucket.
Åter till min andra historia. Den har blivit både längre och mer omfattande än vad jag hade tänkt från början. Det var inte meningen att jag skulle publicera mina memoarer på Smalspårsfrämjandets forum … och jag har bara kommit till början på 80-talet.
Det som hände (en del i alla fall), var att jag gick med i SJK Eskilstuna. På den tiden var det en lagom stor samling tågentusiaster, hur det är idag vet jag inte. Mina modellbyggardrömmar hade fram till nu - som jag beskrivit - pendlat mellan att bygga svenskt eller amerikanskt. Det svenska spåret var egentligen väldigt intressant men ouppnåeligt med dåtidens modeller och mina egna kunskaper i bygge av rullande materiel. Det amerikanska var lockande på grund av utbudet. På klubbmötena kunde det ena månaden vara föredrag om smalspårs-ånglok i västmanland, nästa månad handlade det om spårvagnar i Norrköping. Men - minst en gång per termin handlade det om tåg i nord- eller sydamerika. I klubben fanns nämligen två väldigt beresta bröder och deras bildvisningar från dessa kontinenter gjorde mäkta stort intryck på en tonåring som nästan inte hade rest längre än till Kalmar. Och dessa fantastiska bildvisningar fortsatte, år efter år. Nu fanns det inte längre någon återvändo.
Jag brukar ofta tänka på vad det är som inspirerar en i olika sammanhang. Till vardags jobbar jag som grafisk formgivare och då betyder inspiration mycket och det är viktigt att hitta den. Var den kommer ifrån är i den branschen inte helt självklart, ju konstigare ställen, desto bättre. När jag tänker på inspirationen till mitt modellbyggande så är det lättare. Jag har räknat upp ett antal redan. Om jag lägger till några skulle en lista kunna se ut så här: Någotsånär kronologiskt.
1. Gunnar och Ulla på Lidingö. Som tog med en lite parvel på utflykter. Från Slakthusbanan till ÖslJ.
2. Mina föräldrar så klart. Som så vänligt gav mig en modelljärnväg när jag fyllde 7 år.
3. TGOJ i Eskilstuna. Där jag praktiserade i högstadiet och fick åka i hytten till Norrköping tur och retur, tillbringa en dag på resgodsavdelningen och en dag med tågklarerarna vid Eskilstuna C och Skogstorp. Fick även åka växlingslok i Vilsta. Det var grejer det.
4. US-hobby i Vasastan där man kunde hänga runt en hel dag.
5. Boken Järnvägshobby 1 som jag läst åt alla håll och kanter.
6. WNJ och dess underbara värld. Krister Brandt som jag beundrade i alla år och som jag till slut fick lite kontakt med sista året innan han gick bort. Det var precis efter det att jag publicerade Stadsholmen-artikeln i Smalspårigt och vi förde en del konversationer om husbygge med södermalmsförebilder.
7. Världens bästa artikel om tåg, publicerat i två nummer av Trains 1982 - The River line. Handlar om just the River line. Artikeln fick mig att helt gå inför amerikanska förebilder som B&M och gjorde att jag under slutet av 1980-talet gjorde två resor över atlanten för att just kunna studera "prototypen" i skala 1:1.
8. SJK med dess lokalavdelning i Eskilstuna. Bildvisningar från USA och traditionsenligt fikande i pausen. Kan det bli bättre än så.
9. Model Railroader, september-numret 1983. Handlade om The New England, Berkshire and Western. Påhittad amerikansk privatbana baserad på diverse olika banor i "upstate" New York. Bra koncept.
10. Fler tidningar - Narrow Gauge and Shortine Gazette upptäckte jag på 80-talet. Hade en never-ending story som hette Up Clear Creek on the Narrow Gauge. Mycket inspirerande då. Inte lika bra idag.
11. En hopp bakåt i tiden, men mina föräldrar hade ett sommarhus utefter gamla Kalmar-Berga järnväg, vid Rockneby. Här passerade ett godståg i vardera riktningen varje vardag. Bidrog med lite positiv inspiration åt det svenska hållet.
12. Måste bara nämna en galen bok som jag studerade väldigt ingående. Av Bruce Chubb - How to operate your model railroad. Här var det lite Bruno Kock-känsla fast på amerikanska, dvs mycket, mycket mer.
13. 1994 slutade jag bygga på min anläggning - den jag visat bilder på här ovan, men efter ett uppehåll på några år (ganska många) började jag bygga lite smått igen. Jag hittade en "sammanslutning" som kallade sig för Modellbyggare-akademien. Eldsjälen här - Gunnar - gjorde att jag fick nytändning och "kom ut" som modellbyggare. Vi gjorde utställningar, hade egna modellbyggerikurser, var med på mässor. Trevligt helt enkelt. Jag började bygga lite söderkåkar i en skala väldigt nära 1:35. Och det var starten på Stadsholmen.
14. Jag gick med i Boston and Maine Railroad Hstorical Society, B&MRRHS. Gjorde en serie modeller och ritningar till dom på kända stationshus i Massachusetts. Bland annat Wells River, South Sudbury och Salem station. Har man sett Salem station på bild så glömmer man den inte. En gigantisk stenbyggnad i väldigt speciell stil. Jag skickade faktiskt riningar till George Sellios på den här stationen. Trodde kanske han skulle bygga den till sin gigantiska anläggning men … inte än.
15. Mitt första nummer av Model Railway Journal. Engelska modeller? Vad nu? Helt plötsligt var jag fast där och började köpa upp mig på alla nummer jag missat. På senare tid tycker jag nog den har tappat rätt mycket av det som den hade upp till nummer 100.
16. Allt det andra …
Nu finns det massor med svenska modeller som det är lätt att ruinera sig på, jag köper en del bara för det nostalgiska värdet. Och för att tanken alltid finns, att någon gång ska jag bygga den där H0-modellen med bara svenska förebilder. Och jag vet precis hur den ska se ut.
Nu är det bara ett avsnitt kvar av min historia. Ursäkta att den blivit lång. Men sista delen kommer att handla om något helt annat …
Peter (a.k.a. Arkitekt Sillén)