Mjölby Hästholmens Järnväg

Här är tanken att man delar med sig av sitt anläggningsbygge
SWJ
Inlägg: 15
Blev medlem: lör 23 jul 2011, 16:49

Re: Mjölby Hästholmens Järnväg

Inlägg av SWJ » fre 26 aug 2011, 18:02

Oj! Den fortsatta presentationen av miljöbilder från MHJ som du presenterar på detta forum ger ju bara en önskan om att få se mer och fler detaljer från denna anläggning - skönheten i många detaljer, ex byggnader, har varit svårt att uppfatta i det format du presenterat din anläggning i på andra forum. Skrönorna - ja kan det bli mycket bättre i MJ-världen? Ser med spänning framemot nästa kapitel. /Tommy



Johanmmolin
Inlägg: 377
Blev medlem: lör 18 dec 2010, 22:28

Indelta soldater och Defenestreringen i Hästholmen

Inlägg av Johanmmolin » sön 28 aug 2011, 15:51

Bild
Indelningsverket är avskaffat, men gamla f.d. indelta soldater finns ju fortfarande. Det var Femte Kompaniet ur Första Livgrenadjärregementet som hade sina indelta soldater i denna trakt.
Här ses soldattorpet vid Väderstads Kyrka. Här finns gamle Karl Malm som bor ensam i det lilla torpet.

Bild
Daniel och Kerstin Måås soldat-torp skymtar här bakom traven med avbarkad massaved, som väntar på vidare transport till Munksjös ginungagap med vedskuta.

Hären hade betydande problem med den nya härordningen och värnplikten. Det fanns inga kaserner för att inhysa beväringarna, så stora resurser måste avdelas för byggnation, alltmedan de gamla soldattorpen tvingades inhysa en mängd beväringar i samband med övningar — eftersom andra förläggningar inte fanns att tillgå, förutom tält.

Bild
Daniel Måås och Karl Malm, båda från 5. kompaniet, Första Lifgrenadjärregementet, med tidigare anor som Östgöta Infanteriregemente. Nu avdankade, gamla och grå. De brukade dock träffas nere vid hamnen, eller ibland vid Väderstads station sedan den uppförts. Första minglarna i vad som skulle bli en typisk manlig sysselsättning i vår tidigindustriella värld i Sverige (kvinnfolket var givetvis hemma och lagade mat, medan karlarna samlades vid kvällningen för att manifestera att nu var deras arbetsdag över...)

Den gamla salutkanonen ingick i deras "uppdrag" och där i "målbilden" för deras verksamhet även som pensionärer ingick att sköta denna tingest.

Bild
Måås och Malm i samspråk med hamföreståndern Birger Hugosson. Hugosson med allt sitt lull-lull som hamnkapten är rena barnet jämfört med de gamla, men samspråket är otvunget och glatt ialla fall. Magasinet har många gömmor för medikamenter som lossar tungornas band och stärker gemenskapen gentlemän emellan...

Bild
Hamnens generalstab håller möte för att bestämma var i hamnmagasinets befästningslinje en bräsch ska skjutas för att komma åt värdefull proviant.

En defenestrering har faktiskt hänt en gång i Hästholmen, dock med färre offer än den berömda i Prag, som ju utlyste det som kom att kallas Trettioåriga kriget, vilket ingen visste år 1618.

Det var när hertigen av Melanzane för första gången skulle besöka sin dotter, som ju blev stinsfru i Väderstad, varom mera senare. Han anlände med ångbåten Örn, hamnen var utsmyckad, och gamla soldaterna Måås och Malm hade rullat fram salutkanonen. Måås hade stoppat i sedvanlig krutladdning men glömt berätta det för Malm som givetvis inte trodde det hade blivit gjort, så denne stoppade också i en laddning.

Det blev en hejdundrande smäll just när hertigen debarkerade. besättningsmannen som höll koll på landgången blev så rädd att han trillade i vattnet, lyckligtvis utan att bli klämd mellan Örn och kajkanten. Den samlade menigheten fullkomligt studsade bakåt, och som sagt, såväl hamnmagasinet som Birger hamnfogdes gröna hus blev i sanning "defenestrerade".

Enrico Giuseppes pappa hade deltagit i slaget vid Solferino 1859, och firade minnesdagen varje år genom samtidig avlossning av inte mindre än fyra kanoner i en massiv salutstöt på sitt castello, så hertigen som varit van vid slikt oväsen sedan barnsben "kände sig som hemma".

Som genom ett under exploderade inte hela kanonen...



Johanmmolin
Inlägg: 377
Blev medlem: lör 18 dec 2010, 22:28

Befolkning

Inlägg av Johanmmolin » sön 28 aug 2011, 21:05

Bild
En tredjedel av traktens samlade befolkning år 1910 ses faktiskt på denna bild! OBS "farbror" Blå", vår käre lärare, aka "Älgen", som anslutit sig till diskussionen om den stora laken som siktats utanför Omberg.

"När man ser det lite grann så här från ovan" blir det min liv och kniv ett rätt hyfsat perspektiv som Adolf Fredrik Mistelgren skaldade, lite lätt inspirerad av Skånska Lasse som alltså inte alls höll till i Hurva eller Veberöd utan i Mjölby, med elektricitetsvisa och allt!

Det går att vika ut det temat mera, men det får bli en annan gång, relationerna mellan Adolf Fredrik, Lasse Dalquist, Hjalmar Gullberg och Edvard Persson. Fältet är helt fritt för spekulationer, men forskning pågår!...

Hjalmar Gullberg försökte dammsuga traktens lumpbodar på lämpligt material för visskaldande. De gamle hävdade att han for omkring i "förklädd skrud" vad nu de menade med det.



Jan
Inlägg: 93
Blev medlem: sön 24 jul 2011, 21:12

Re: Befolkning

Inlägg av Jan » mån 29 aug 2011, 08:40

Johanmmolin skrev: Det går att vika ut det temat mera, men det får bli en annan gång, relationerna mellan Adolf Fredrik, Lasse Dalquist, Hjalmar Gullberg och Edvard Persson. Fältet är helt fritt för spekulationer, men forskning pågår!...

Det här ser ut att bli synnerligen intressant. Vad månde komma ut ur denna forskning? Vi läsare väntar med spänning på fortsättningen.

Trevlig bild som ser väldigt rofylld ut. Kanske ser det bara så ut på ytan? Vem vet, diskussionen om laken vid Omberg kanske "spårar ur" så småningom. :-)



Johanmmolin
Inlägg: 377
Blev medlem: lör 18 dec 2010, 22:28

Re: Mjölby Hästholmens Järnväg

Inlägg av Johanmmolin » mån 29 aug 2011, 08:42

Just you wait! You ain't seen nuthing yet...



Johanmmolin
Inlägg: 377
Blev medlem: lör 18 dec 2010, 22:28

Valvaka

Inlägg av Johanmmolin » ons 31 aug 2011, 18:56

Bild
Hamnfogde Birger Hugosson i samspråk med Måås och Malm m. fl.
Fiskarena i Hästholmen hade en tidig morgon 1910 noterat en märklig varelse som höll sig under vattenytan och i sig utgjorde en "indikation på möjlig undervattensverksamhet som i sig har en viss spridning", såsom Rudolf ivrigt beskrev saken. Alla försökte slå sina kloka huvuden ihop vad det kunde vara för varelse som uppskattningsvis var vid pass 60 fot lång och rörde sig sakta under vattenytan. Lake kände man ju väl till sedan tidigare, det var ju denna fisk som klubbades på vintern och som gett sjön sitt engelska namn (Lake Vättern...). Men en 20 meter lång lake hade man aldrig hört talas om, inte ens under den senaste av berättarkvällar på ljugarbänken utanför hamnkontoret, f.d. schweizeriet. Nu är ju Vättern en mystisk sjö, de gamle hävdar att det finns en underjordisk strömfåra som förbinder sjön med Bodensjön. Tyvärr troligen en ren skröna som har sitt ursprung i att Bottensjön i Västergötland har direkt förbindelse med Vättern. Och skrönor ska man som bekant akta sig för att lägga för stor vikt vid ;-)

Till slut kom man fram till att odjuret måste vara någon form av tidigare okänd val. Ju fler kvällar frågan dryftades, desto mer steg "valfebern" och allehanda prognoser uppgjordes av hur man skulle kunna fånga kräket. Vilda planer gjordes upp. Magasinet i Hästholmen skulle givetvis förvandlas till "val-lokal", och fogde Hugosson själv for till en lumphandlare i Öjebro utanför Mjölby för att leta efter lämpliga vapen. Lumphandlaren tillhandahöll en värja från gamla Livregementet Till Häst, ett elitförband av skräckinjagande valör i den armé Kalle Dussin ärvde från sin pappa. Hugosson konstaterade nöjt att efter lite finslipning skulle den duga alldeles utmärkt som "späckhuggare".

Flera valtal hölls på bygden där vikten inpräntades hos gemene man av att fånga denna sjö-marodör, och man vidtalade flera slakterier på bygden, ända bort till Linköping, att ta hand om valfläsket. Det uppstod snabbt trätofrågor om hur fläsket skulle fördelas, huruvida fångstmännen skulle få någon favör av själva fångandet, eller det skulle ses som en rent ideell gärning och alla invånare skulle ha lika andelar i fångsten.
Till slut kom man överens om att de som aktivt bidragit till fångandet skulle få mera in-natura-utbyte än andra, men i gengäld skulle betala en särskild avgift som stod i direkt proportion till hur mycket de fick. Särskilda papper skrevs till var och en med intresse av fångsten, s.k. valsedlar. Turerna kring styckningen av valen kom sedermera att kallas "Den stora trandansen i Hästholmen".

Så organiserades fångstflottiljen, där givetvis Tures nya motorbåt fick en alldeles särskild roll. Den stora "valdagen" närmade sig.
Eskadern avseglade, följd på håll av den tidens skjutjärnsjournalister och t o m fotografer ombord på s/s Trafik. Man gjorde ett svep utanför Omberg, dock med enda resultat att man skrämde upp ett stim siklöja.

Man fortsatte nu ut på djupt vatten, och minsann, i bäring bortåt Karlsborg sågs en mörk skugga, som alla nu satte efter. T.o.m Usch i Gubbe med sin tvåmastade krösonabåt deltog liksom en del andra särpräglade individer "från andra sidan", såsom Petter Enarming med flera (jodå, de har funnits på riktigt! Bara för att lugna folk som annars tror att jag raljerar med folk som bara "nästan" funnits!).

Birger Fogde stod i fören på Tures motorbåt, och minnsann, man hann ikapp skuggan som rörde sig strax under vattenytan, så han höjde sitt gigantiska vapen (som ju egentligen var ett stick-vapen, vilket alla Hästholmens kvinnor som hemtillverkat tröjor kunde avslöja bums!), högg till, och
... det sade KLANNNNNNG! Birger blev så rädd att han tappade sin värja (hugade dykare kan få positionen av mig, det är bara att maila!), och sjöodjuret bröt strax därpå vattenytan, avslöjande en märklig siluett i vars mitt en lucka öppnades och en ilsken flottist tittade ut och undrade "Va är det för en pillemasare som knackar på våran båt?".

Det visade sig vara Sveriges första undervattningsbåt Hajen som gjorde provturer i den djupa Vättern, baserad i Karlsborg.

Slokörade seglade alla hem igen efter detta äventyr som började med löjor och slutade med löje...

Allt dokumenterat av fotograferna ombord på s/s Trafik. Bilderna tycks dock vara "försvunna", möjligen med medhjälp från människor som inte tyckte om vare sig det fria ordet eller den fria bilden. Jag menar, det var möjligt att tysta ner saker och ting för hundra år sedan. Sedan dess har vi ju alla blivit klokare!



tågtyckarn
Inlägg: 14
Blev medlem: tor 28 jul 2011, 21:23

Re: Mjölby Hästholmens Järnväg

Inlägg av tågtyckarn » tor 01 sep 2011, 05:10

När vi ändå är inne på hästar. Fanns det någon växlingshäst i hästholmen. Och i så fall hade den rättskänsla, så att den , likt sin broder i Hörken, tvärt vägrade dra en vagn om inte körsvennen också hjälpte till och drog han också?



Johanmmolin
Inlägg: 377
Blev medlem: lör 18 dec 2010, 22:28

Växlingshäst?

Inlägg av Johanmmolin » tor 01 sep 2011, 06:09

Nej, det är jag rätt säker på att det inte gjorde. Den borde dykt upp i någon av alla de minnen som finns publicerade på Internet av biblioteket i Ödeshög, i någon av de flera stycken böcker om traktens banor som också är skrivna, eller i någon av de artiklar som är skrivna i diverse järnvägstidskrifter.

Däremot fanns det växlingshäst i Ödeshög. Kanske hade man lite mer omfattande växlingsarbete att utföra där med Ödeshögsverken som största godskund på orten. Det var väl lättare att dra en smalspårsfinka än en "bredspårs"-dito (lokal benämning i västra Östergötland på MHJ:s spårvidd).



1956
Inlägg: 416
Blev medlem: lör 15 aug 2009, 14:56

Re: Valvaka

Inlägg av 1956 » tor 01 sep 2011, 11:42

Johanmmolin skrev: Hamnfogde Birger Hugosson i samspråk med Måås och Malm m. fl.
Fiskarena i Hästholmen hade en tidig morgon 1910 noterat en märklig varelse som höll sig under vattenytan.....


Det här är en helt underbar historia, Johan! Det osar mycket Piraten om den och avslutningen får mig att tänka på när han yttrade följande; " Skriver man om en stoppnål så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad".



Johanmmolin
Inlägg: 377
Blev medlem: lör 18 dec 2010, 22:28

HAMNFOGDEN...

Inlägg av Johanmmolin » tor 01 sep 2011, 22:17

Bild
var en myndig person. Stationsföreståndaren i Hästholmen hade ofta tjänsten som hamnfogde också. Hamnvakten var den som skötte "vardagsgörat".
I fiktionen finns ju ingen stins i Hästholmen! Hamnföreståndare Birger Hugosson får iklä sig rollen som hamnvakt också, liksom stins i Hästholmens Hamn. Han har inte protesterat hittills...

Bild
Första uppgiften för dagen består i att släcka fyren uppe på Husbacken.

Mörka stormnätter hände det också att han måste ge sig upp till fyren, om någon inväntad båt var försenad, för att se om den syntes till. Det var precis detta som hände 1918, när Per Brahe aldrig anlände Hästholmen.

Besöken var dock kortvariga, på morgonen för att släcka fyren, och på kvällen för att tända den. På dagtid befann sig hamnfogden alltid med fötterna stadigt förankrade på jorden. Då anvisade han båtarna sina förtöjningsplatser, ledde lastning och lossning, skötte kontakterna med järnvägsstationen och såg personligen till att avgående skutor kastade loss. Så så många fler bilder av honom uppe i fyren dyker det nog inte upp...

Dessutom var han ju som vi sett tidigare "kvalitetskontrollant" av de produkter som skeppades ut. I den rollen kunde Birger Hugosson bli rätt om inte stadig så stagad...

Bild
Därefter styrs kosan till hamnkontoret. Vid kallt väder ska kaminen tändas. Arbetsuppgifterna för dagen kontrolleras sedan, vilka båtar som ligger inne och ska lossas eller lastas, och vilka som väntas in.
Lilla hamnkontoret har en "telefonfilial" till järnvägsstationen.

Hugosson lyfter således luren till stationsföreståndare Karl-Erik Axelsson för att meddela läget i hamnen och få eventuella direktiv av honom.

Traktens starke "man", handelsman Johanna (...) som var intiativtagare till såväl hamnbygget som första telegrafstationen i Hästholmen, upplät 1864 mark på 50 år för byggandet av ett schweizeri. Utan svårighet fick man utskänkningstillstånd från Kungl. Maj:t. Första innehavare blev hennes andra dotter, fru Emilia Abrahamsson.
I schweizeriet serverades kaffe med önskad starkvara av finare slag tillsammans med goda bakelser eller smårätter.
Strindberg hävdade att schweizerier "besökas af riktigt fint folk, en del till och med af fruntimmer".

Tyvärr bar sig inte schweizeriet utan gick i konkurs, trots att det var populärt.

Möjligen var det detta arrende,där hamnbolaget var inblandat som fick bolagets direktionsordförande Rosin att i en reservation skriva att "ett genom allmänna medel tillkommet bolag ej såsom någon familjeangelägenhet böra avses och skötas".

1890 flyttades schweizeribyggnaden till hamnen för att tjänstgöra som hamnkontor.

I bakgrunden skymtar gamle indelte soldaten Måås stuga.

Bild
Hamnarbetare anställdes dag för dag, i regel hästholmsbor. Här är det Ture och Rudolf som tjänar en extra hacka, sedan morgonfisket är klart.
Hamnarbetarna har att se till att gods som lagras i väntan på senare transport är skyddat av presenningar.
Vid ledig stund passar man på att ta kaffe- eller matrast. Kaffehurran stod jämt på i hamnkontoret, och besökare kom helt enkelt inte ut därifrån utan en kopp java först. Är det riktigt lugnt kan man t o m ta en tur hem.


Hamnen stod färdig och kunde avsynas i oktober 1859 av distriktschefen i Väg- och Vatten, CA Grafström.

1906 byggde Östgöta Lantmännens Centralförening magasinet på bilden för torkning och lagring av spannmål. Det är samma år som den långvarige direktionsordföranden för hamnbolaget S Gust Larsson avgår. Både han och hans hustru avlider samma år, kort tid efter hans avgång.

Efter honom väljs "Larsson den andre", CA Larsson från Broby. Under hans tid är det goda tider och man "kan kosta på sig dubbel italiensk bokföring".

Hamnföreståndaren har under dagen att kolla att TRAFIK:s angöringsplats är ledig när båten kommer in i hamn, och frigjord från staplat gods. Hamnföreståndaren sköter också själv tamparna när båtar anländer och avgår, samt inkasserar hamnavgifterna.

På kvällen blir det till att klättra uppför Husbacken och tända fyrlampan igen.



Skriv svar