Smalspårsbanor i Norden

Här diskuterar vi allt som har med smalspårigt modellbygge och förebilder att göra.
Tord Björk
Inlägg: 28
Blev medlem: tor 18 okt 2007, 23:32

Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Tord Björk »

Vad är det för speciellt med smalspårsjärnvägar? Vilken typ av samhälle tjänade dessa banor? Vilken nytta gjorde de och vilken typ av känslor väckte och väcker än idag dessa små järnvägar?

Med hjälp av Nordisk Världsatlas från 1926 och Järnvägsdata 1999 och internetsidor som Wikipedia och Kari Paranens hemsida om smalspår i Finland har jag kartlagt smalspårsjärnvägar för allmäntrafik i Norden.

Bild

Så här vill jag sammanfatta vad jag kommit fram till:

Från Fanafjordens väna dalar längst bort i väster med tåg från storstaden mot Hardangerfjordens färjor till pappersindustrin längst österut vid Ladogas strand, från jordbruksöarna Bornholm och Als i södra Östersjön till karga gruvdalar vid Sulitelma och ändå längre norrut nära Nordpolen vid gruvorna på Spetsbergen har det funnits nordiska smalspårsjärnvägar. Ofta småbanor i en värld för sig till nytta för en bygd, en industri eller utvinning av råvaror från skogen, mossar, gruvor och stenbrott. Ibland utbyggt till landskapstäckande smalspårsjärnvägsnät som i Västergötland, Östergötland, Östra Småland, Blekinge, Öland, Gotland och Roslagen i Sverige, Vestfold och Buskerud i Norge och Sönderjylland i Danmark.

Med hjälp av dessa smalspårsjärnvägar lades grunden för industrialiseringen av Norden. Genom sin smala spårvidd kunde de byggas för att underlätta transporter på de mest avlägsna platser, längs trånga vattendrag eller i glest bebyggda öppna jordbrukslandskap. Eller för trafiken mellan städer där ett tätt förgrenat transportsystem behövdes.

Idag är smalspårsjärnvägen mest en del av vår historia. Den enda smalspårsjärnväg som är kvar i allmän trafik i Norden är Roslagsbanan i Storstockholm. Kvar finns också enstaka industribanor i bruk. Det finns också flera museibanor med smalspår runtom i Norden. Intresset är så stort att det till och med byggs ny smalspårsjärnväg. I Lommedalen i Norge och Munkedal och Taxinge i Sverige satsar smalspårsvänner på museijärnväg med nylagda spår. När kommunen som i Vadstena vill lägga ner en museibana blir det strid om i Vadstena. De spår vi kan följa efter smalspåriga järnvägarna tjänar idag också till för etablering av bilfria cykelleder längs banvallarna, som inspiration till modelljärnvägar och främjande av teknik- och lokalhistoria.

Det lockande är det överblickbara och anpassningsbara. Tekniken är påtaglig och tjänade lika påtagliga behov för en bygd eller näring. Genom att vara anpassningsbara till olika ekonomiska och omständigheter och lätta att bygga följsamt efter dalgångar och runt kullar gjorde de ofta vad som var omöjligt på andra sätt. Människorna och bygderna blev inte slavar under denna teknik utan kunde nyttja den för egna syften. Små var dessa järnvägar men ofta centrala i en hel liten bygds transporter och därmed betydande i lokalsamhället. Till dessa banor knöts stora förhoppningar om framgångar för den lokala ekonomin och kontakter med stora vida världen. Något som märks i kärleksfulla dikter och berättelser om den lokala smalspårsbanans betydelse för en bygd.

De smalspåriga järnvägarna representerar ett mellanled i utvecklingen både i tid och rum. Ett steg i utvecklingen av Norden från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och ett anpassningsbart mellanled i transportsystemet mellan det lilla och det stora som kunde göra alla delaktiga i samhällsomvandlingen. Kanske intresset för smalspårsjärnvägar inte enbart handlar om nostalgi. Det kan också handla om att uppehålla känslan och intresset för det överblickbara och anpassningsbara. Något som kan behövas i en tid när spänningsfältet mellan den stora tekniken och vad som behövs i lokalsamhället ibland saknar goda lösningar av den sort som smalspårsjärnvägarna en gång var och fortfarande är i stora delar av Schweiz och norr om Stockholm.

Det finns påtagliga skillnader mellan smalspårsbanorna i de nordiska länderna.

Bild

I Danmark hittar man i norr den enda smalspårsjärnvägen där framgångarna sägs bero på fisketransporter. Det är knappast vad man tänker på som dominerande godstrafik på en järnväg. Därtill tillkom turisttrafik. Naturen med sanddyner på Jyllands nordspets är också unik för nordiska förhållanden.

Allmänt var det lätta att bygga järnväg i Danmark vilket motiverade ett tätt järnvägsnät nästan helt med normal spårvidd. Men det fanns undantag. Dels Bornholm som likt andra Östersjööar som Rügen, Öland och Gotland hade ett väl utbyggt smalspårsjärnvägsnät. På Själland fanns den äldsta banan med smalspår från hamnen till kalkbruket i Faxe, under lång tid med treskensspår där smalspårsloken drog normalspårspersonvagnarna.

Men nästan all smalspårsjärnväg i Danmark fanns på Södra Jylland i jordbruksbygder. Dels kring Horsen och Kolding men framförallt i Sönderjylland som före första världskriget tillhört Tyskland där smalspåriga nät efter preussisk standard byggts upp i slutet av 1800-talet. De var så snårigt dragna för att tillfredställa varje by att det tog mycket lång tid för tåget att ta sig fram. När buss och lastbil kom lades de tidigt ned.

Bild

I Norge var smalspåret dominerande fram till 1904 när beslutet kom att bygga Bergenbanan med normalspår och bredda den redan existerande Vossebanan till denna spårvidd. Av någon anlednign förknippas smalspåret i Norge till några enstaka undantag som den elektriska Thamshavnbanen som saboterades av norska motståndsrörelsen under andra världskriget men drevs vidare med tyska ånglok och återuppstod i sin elektriska glans efter kriget och idag finns kvar som museibana. Den andra kända banan kallas Tertitten och gick mellan Sörumsand på Kongsvingerbanan till Skulerud vid Haldenvattendraget. "Plank og tømmer, og ikke minst folk og fe, fulgte med på veien mellom de tretten stasjonene. 'Tertitten' ble landskjent for sine smale spor, grasiøse dimensjoner og sjarmerende mekaniske materiell." Så beskrivs banan i boken om banan. En beskrivning som säger något om många smalspårsbanor i Norden och deras attraktionskraft. Setesdalsbanan är också känd och liksom Tertitten även den museibana idag.

Men Norge hade alltså ett omfattande nät med smalspår en gång. Visserligen byggdes delar av det om till normalspår i takt med att järnvägssystemet byggdes ut. Men ibland dröjde det länge. Den tättrafikerade Vestfoldbanen bytte först 1949 och har fortfarande varit smalspårig en längre tid än den varit normalspårig. Några smalspårsbanor bytte aldrig som Lierbanen, järnvägarna i det inre Vestfold och Lillesand-Flaksvatnbanan.

Bild

Sedan fanns förstås de mer extrema banorna längre norrut som Sulitjelmabanan byggd av det svenska gruvbolaget och den första järnvägen i Nord-Norge för att inte tala om smalspårsbanan vid Ny-Ålesund på Spetsbergen. Närmare lär ingen järnväg vara till nordpolen.

Bild

Den nordligaste smalspårsbanan i Finland gick till en liten stad vid Östersjön, något av ett favoritmål för smalspårsjärnvägar i Norden. Långt österut fanns en smalspårig järnväg vid Läskelä vid Ladoga med pappersindustrin som främsta kund, den mest förekommande industrin där smalspårsbanor gjorde nytta i hela Finland. Men även i Finland var det rätt lätt att bygga järnväg utan större höjdskillnader så det finska normalspåret var dominerande. Smalspårsbanorna utgjorde små öar med ett längre undantag, Lovisa-Wesijärvi järnvägen som förband ett omfattande sjösystem med havet.

Bild

I Sverige var omfånget och inte minst mångfalden störst. Här fanns alla de sorters smalspårsjärnvägar. Från Landabanans sammanlagt 1,9 km där till och med järnvägskungen Oscar II färdats på sin väg till kröningen som norsk kung i Trodheim, en bana för allmäntrafik som hästdragen del i sjöledstransporter med ångbåt och smalspår mellan Söderhamn och Bollnäs. Till den 22 mil långa Västergötland-Göteborgs järnväg med ett stort antal sidobanor.

Den svenska järnvägshistorien börjar i Bergslagen. Här skulle snart varje dalgång med sina bruk ha sin egen järnväg, helst med sin egen speciella spårvidd. Snart nog byggdes smalspåret ut i stora delar av Sverige. Här fanns länge in på 1960-talet ungefär en femtedel av järnvägsnätet på samla spår. Särskilt omfattande förutom i Västergötland i Sydöstra Sverige.
Tord Björk
Inlägg: 28
Blev medlem: tor 18 okt 2007, 23:32

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Tord Björk »

Vilka olika typer av smalspårsjärnvägar har då funnits i Norden? Jag har börjat sammanställa kartor över de olika banorna av samma sort från olika nordiska länder för att se om man kan hitta inspirerande likheter och skillnader. Några av de olika typer av banor jag hittat är följande.

Bild

Bergsbanor hittar man knappast någon annanstans i Norden än i Norge. Men här fanns de. Nordens mest högst beliggande stad Röros fick smalspårig järnväg tidigt, därtill den längsta av alla smalspåriga banor i Norden. På det svenska smalspåriga nätet kunde man visserligen komma längre men behövde då byta tåg flera gånger. Röros är en mycket särpräglad vacker stad fortfarande dominerad av timmerhus. Men naturen kring Rörosbanan är inte så dramatisk som kring de andra banorna längre västerut. Vossebanan skär in längs stupbranta fjordfäll och upp genom trånga fjlldalar där det än idag saknas väg och båt är sättet att färdas till gårdardna längs sjöarna där tåget drar fram. Men banan kom aldrig som smalspårig över fjället. Det gjorde ínte heller banan genom Orkladalen till gruvan i Lökken men även här är naturen spännande. Längst ner i söder tog sig dock smalspåret över bergspasset mellan Egersund till Flekkefjord där man för hand drev sig igenom tunnlar över en km långa. Att bygga längs kusten där det var ännu brantare med fjordar som skar sig in i fjällen gick inte.

Är man generös och inte minst utgår från modelljärnvägars behov av förebilder med branta höjdskillnader med rimliga höjdmått kan man bland bergbanor också räkna in järnvägar uppför så branta sluttningar att banan fick läggas i växel. En sådan bana fanns i Norge från Holmestrand upp för fjordens bergsida som inte var så hög men desto brantare vilket gjorde att tåget fick vända i en växel på vägen upp och ned. Liknande var förhållandena mellan Visby hamn och Visby station och även på Sävsnäsbanan mellan Hörken och Fredriksberg. På Glava glasbruksbanan gick tågen även i zick-zack för att klara branterna.
Tord Björk
Inlägg: 28
Blev medlem: tor 18 okt 2007, 23:32

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Tord Björk »

Kust till kustbanor är normalspårets paradsträckor. Göteborg-Stockholm eller Bergen Oslo för att ta nordiska exempel. Orientexpressen från Paris eller Calais till Istanbul, Transsibiriska järnvägen med lämplig start i S:t Petersburg och omstigning i Moskva till Vladivostok eller järnvägarna som korsade USA och Kanada från Atlanten till Stilla havet kan ges som exempel.

Sådana kust-till-kustbanor tycks vara långt från vad smalspårsjärnvägar klarar av om man inte räknar in länder där våra smalspårsvidder är normalspår. I Norden lyckas dock en smalspårsbana klara denna roll, Halmstad-Bolmen och Karlshamn.Vislanda-Bolmens järnväg med genomgående vagnar för persontrafiken. En pärla bland smalspårsjärnvägar idag en utmärkt cykelled för bifri turism.

Bild

En annan nordisk specialitet är järnvägar i skärgårdslandskap. Det tycks finnas ett samband. Ju mer skärgård, ju mer smalspåriga järnvägar, ju mindre skärgård ju mer normalspårsbanor. Smalspåret tycks lämpa sig för dessa bygder med blandad person, jordbruks- och ibland gruvtransporter.

Sverige dominerar, i Finland fanns knappast några smalspåriga banor ut till kusten alls men där de fanns där fanns också skärgård och i fallet med Nykarleby så var underlaget för järnvägen knappast någon annan än en liten hamnstad vid Österbottniska skärgårdskusten. I Norge snirklade sig Osbanen fram på halvän där munkarna i Lysekloster en gång satte sina bopålar i det varma klimatet bland väna dalar mellan hav och fjäll, ett stycke skärsgårdsnatur av annat slag än Östersjöns men ändock med likheter här där fjällen inte är så höga.

Bild

Gruvor var det gott om. Järnvägar för allmäntrafik på smalspår med många malmtransporter fanns en del om än normalspåret dominerade för dessa tunga tåg.
Bild

Nästa steg i kedjan var järnbruken.

Bild

Ofta var banorna till för både stål- och skogsindustrin.

Bild
Olsson
Inlägg: 141
Blev medlem: fre 10 aug 2007, 16:23

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Olsson »

Mycket intressant! Två saker, skulle man kunna få länk till betydligt bättre upplösta filer? Tänker ffa på dom stora kartorna över hela länderna.

Sedan, varför är tex. Korså bruks lilla spårstump med? Det finns ju fler hästbanor att ta med isåf... (F.ö. var Korså bruk 900 mm, även om dom inte hade speciellt hög standard på spårläggningen.)
Tord Björk
Inlägg: 28
Blev medlem: tor 18 okt 2007, 23:32

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Tord Björk »

Du har rätt om det där med Korså bruks bana. Den borde inta vara med. Inte heller Ågs järnväg. Ingendera var koncessionerad för allmän trafik.

Att de ändå kom med beror på en släng av värmländsk generositet. Som värmlänning från början var det lite genant att vad jag kallar sjöledsbanor av flera sorter är medtagna i Värmland samt närliggande Dalsland medan motsvarande banor längs norrländska kusten med omland knappast alls när de ligger ovanför nästa älv eller sjö i transportleden. Särskilt Ågs järnväg hade ju persontrafik och en i många stycken jämförbar trafik med flera av de värmländska banorna för att inte tala om Fengerfors som inte hade annat än godstrafik och knappast allmän heller även om de hade koncession. När väl Ågs järnväg kom med slank även Korsåbanan med då den hade samma karaktär som en del av de värmländska och dalsländska banorna och var led i samma transportled som ÅJ.

Men i grunden har du helt rätt, både Korså och Ågs järnväg bör ej vara med för klarhetens skull. Då finns en tydlig definition att hålla sig till, banor koncessionerade för allmän trafik. Av detta följer att det inte är avgörande om banorna var lokdragna eller hästdragna. Flera var hästdragna från början som Frykstabanan men blev lokdragna sedan. Andra förblev hästdragna som Lillfors-Storfors enligt Järnvägsdata 1999. Men koncessionerade var de. Så var också Landabanan som dock inte medtagits i Järnvägsdatas sammanställning av järnvägar för allmän trafik.

När det gäller Finland så är samtliga medtagna banor koncessionerade enligt Kari Pasanen, för Danmark och Norge har jag inte lyckats få fram exakta uppgifter. I bägge länderna finns förstås en stor mängd industribanor utöver de som är medtagna. För Norges del misstänker jag att alla medtagna banor var koncessionerade för allmän trafik med möjligt undantag för Sulitjelmabana. Å andra sidan fanns knappast andra transportmedel vid Sulitjelma så i praktiken var den nog för allmän trafik. Intressant är att när bygdens invånare fick möjlighet att i folkomröstning efter kriget avgöra om de skulle få allmän kommunikationsväg ut till stora vägen och järnvägen och slippa ha den isbelagda fjorden som enda väg ut så valde de järnväg framför väg. Det blev normalspår och senast då bör den ha blivit koncessionerasd men då är det försent för att betraktas som koncessionera som smalspår. Men osäker är jag alltså. För Danmark så är det Faxebanan som jag är osäker på. Intressant nog lyckades jag inte få tag på fakta ordentligt om banan på danska på nätet, men däremot på holländska wikipedia där spårvidder och annat fanns med.

Uppgiften om 900mm spårvidd för Korsåbanan är intressant. Här är i så fall den i övrigt förträffliga Järnvägsdatas uppgifter felaktiga, de anger samma spåprvidd som för ÅJ, alltså 891 mm.

När det gäller högupplösta bilder kommer det. Bekymret är fortfarande att jag betraktar kartorna som arbetsmaterial för att få in synpunkter. Detta då jag ännu inte fått tag på Lars E Eriksson som de svenska järnvägskartan utgår från. För att sprida högupplösta filer vill jag ha hans tillstånd eller rita om också de svenska nätet. De övriga nordiska länderna har jag ritat själv så där är det inget bekymmer.
Tord Björk
Inlägg: 28
Blev medlem: tor 18 okt 2007, 23:32

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Tord Björk »

Vid närmare kontroll visade det sig att Järnvägsdata visst hade med Landabanan bland koncessionerade banor (omnämnd under Söderhamns järnväg även om hästdragna banor generellt sätt inte tas med i den allmänna delen av Järnvägsdatas lista över enskilda järnvägar). I sin litenhet hade den dock inte blivit utsatt som punkt på bokens karta då i trakterna senare drogs fram en smalspårig linje till Kilafors som gjorde spårstumpen mellan Bergviksjön och Ljungan-Varpen onödig. Kvarstår upplysningen om att Korså bruks bana hade 900 mm där Järnvägsdata anger 891 mm.

Jag passade samtidigt på att undersöka någon annan form för definition än den om koncessionerad för allmän trafik. Efter försök till lusläsning av Järnvägsdata framkom att det fanns ytterligare en bana som var koncessionerad. Det var banan Vintersjön-Örlingen. Den hade samma karaktär som de flesta andra 16 banorna som drevs av Hällefors bruk i omfattande sjöledsystem norr om Hällefors. Men då den lades delvis på annan mark än brukets skaffades koncession. Den var hästdragen med färja till närliggande banor och lades ner så sent som 1924. En strikt definition att ta med alla koncessionerade banor leder alltså till problem. Exakt samma trafik på banan och samma förhållanden kan leda till att en bana kan klassas som det ena eller andra beroende på ägareförhållandena till marken och inget annat.

Alla andra klassificeringar råkar förstås ut för liknande problem vilket varit anledningen till att Järnvägsdata indelat beskrivningen av banorna i koncessionerade för allmäntrafik och samtidigt lokdragna och i övrigt industribanor. Även med begränsningen till lokdragna banor hamnar banor som Fengerfors med i kategorin, trots att den bara var 2 km lång och knappast hade annat än enskild godstrafik. (Däremot hade den södra delen av Kroppa järnväg lokdragen persontrafik så man undrar om inte den norra delen Lillfors-Storfors som var hästdragen också hade det.). Glava glasbruk hade koncessionerad person- och godstrafik i två år men bara innan myndigheterna hann dit och inspekterade banan. Sedan blev det stopp men inte i praktiken. Persontrafiken skedde på vad som kallades egen risk i samma två personvagnar som vanligt eller på öppna godsvagnar med plank över sidolämmarna att sitta på, alltså samma förhållanden som på många andra småbanor. och till utseendet detsamma vare sig banan var koncessionerad eller inte. Hur det såg ut på Voxna-Lobonäsbanan kan man fråga sig där det bara anges att den annonserade trafiken var obetydlig. Anneberg-Ormaryd likaså. Post befordrades med motordressin en kort tag, hur det var med persontrafiken står inte angivet i Järnvägsdata.

En alternativ definition till koncessionerade lokdragna banor kan vara att utgå från vad som är intressanta tågmässigt. Smalspåriga järnvägar finns ett stort antal som industribanor. Sådana kan med fördel användas som förebild för modelljärnvägar med karakteristiska godsvagnar och lok eller andra motordrivna fordon av olika slag eller för den skull också hästdragna.

Den andra kategorin kan utgå från att ta med alla banor som kanske i mycket liten skala men ändock fortfarande med både lok och vagnar både för gods- och persontrafiken liknar större normalspåriga järnvägen. Om än mycket små med plats för bara 12 personer på bänkar längs sidorna i täckta vagnar med plattform så liknar Glava glasbruksbanan personvagnar fortfarande tidiga två-axliga personvagnar på normalspåriga bibanor. Likadant med banans täckta godsvagn. Samma var det för ett större antal små smalspåriga järnvägar som dock inte alla var koncessioenrade.

Om man lägger till sådana smalspåriga banor med persontrafik enligt Järnvägsdata så tillkommer en hel del intressanta och varierade förebilder:

Delary-Strömsnäsbruk 15 km med sina egensinniga av Delary bruket självbyggda ånglok där "irreguljär passagerartrafik förekom i primitiva personvagnar fr.o.m. 1884" på en bana med spårvidden 643 mm vars huvudlinje lades ner 1958.

Domnarvet-Kvarnsveden 693 mm och 5 km lång som elektrifierades 1900 medan även ång- och motorloksdrift förekom. Här gick reguljära skol- och arbetartåg.

Latorps bruk-Garphyttan 600 mm 5,5 km. "Inofficiell persontrafik" fram till ca 1923 då busstrafik startade.

Osbruk 15 km 600 mm Viss persontrafik förekom "på egen risk".

Robertsfors-Sikeå 9 km 750 mm. Irreguljär persontrafik, i alla fall kyrktåg förekom till 1915 då en olycka satte stopp för den.

Tenhult-Spexeryd 600 mm 8 km. Gruvbana. ToR varje lördag till Tenhult då det var torgdag i Jönköping med personvagn från HRRJ.

Tretjärn-Eldforsen 750mm ca 3km. Massafabriksbana till timmeruppfodring. "Inofficiella persontransporter" förekom.

Vittskövle 600 mm 3 km hästbana 1909 förlängd till 8 km 1911 och samtidigt elektrifierad. Jordbruksbana samt sandtag. Elmotorvagn med liten plats för passagerare.

Ågs järnväg 891 mm 21 km. Industri- och timmerbana. Irreguljär persontrafik förekom.

Därutöver fanns banor med bara arbetartåg. Järnvägsdata anger: Arbetartåg. Avser här avgiftsfria personaltransporter. Termen har även använts för trafikbanetåg med särskilt låg taxa. Om man tar med persontrafik även med (jag antar) enbart personaltransporter kommer åtminstone följande med:

Bohus-Malmön stenbrottsbana 891 mm 8,5 km sammanlagt

Höganäs gruvbana 762 mm som mest sammanlagt 45 km

Kiruna gruv- och industribana 600, 750, 1000 och 1435 mm ovan jord. totalt 240 km "småbanesystem".

Möckhult-Gökhult 600 mm 7,5 km. Torv- och timmerbana med "arbetartranporter i primitiv personvagn".

Jag undrar över om det inte funntis någon form av persontrafik också på andra smalspåriga banor som:

Aspa bruk 600 mm Timmerbana 24 km till Bosjön.

Born-Ängelsfors och vidare mot Långshyttan via olika sjöar och korta banor. 891 mm. En kort tid fanns persontrafik till Stjärnsund på den färdigbyggda banan från Långshyttan som senare byggdes vidare till Byvalla efter att man övervägt att bygga den upp till Born istället. Då användes sjöledstranportsystemet fortfarande via Ängelsfors, kanske inte bara för gods utan också för persontrafik?

Lönsboda-Björkeröd 730/750 mm senare 800/802 mm med lok för 785 mm. Den s.k. Grisabanan för det skrek så förfärligt när loket körde i kurvorna. 11 km stenbrottsbana.
Jan Frelin
Inlägg: 531
Blev medlem: fre 25 maj 2007, 20:11

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Jan Frelin »

Voxna Lobonäs hade i alla fall två stiliga personvagnar, som så småningom hamnade på HFJ.
Tord Björk
Inlägg: 28
Blev medlem: tor 18 okt 2007, 23:32

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Tord Björk »

Bra att veta. Då kan Voxna Lobonäs järnvägen ingå bland banor med både person och godstrafik.

Två personvagnar tycks ha varit standard på månnga små samlspårsjärnvägar. Glava glasbruk hade också två personvagnar.

Tyvärr hittar jag ingen samlad information om vagnuppsättningen på olika banor. Kari Paananens informationsida om finska smalspårsbanor inehåller krtfattat jkuts sådant, hur många olika yper av vagnar fanns det, vilken typ av behov betjänade banan. man druinknar inte i tekniska detlajer utan får reda på det väsentliga.

Av denna information framgår att 3 av 13 banor hade 2 personvagnar i Finland, en hade en vagn, för fem korta banor saknas uppgift annan än att persontrafik fanns, en had 5 personvagnar, två 7 (den sex mil långa Lovisa Vesijärvi och och den koprta Rihimäkibanan) och en började med 3 men fick 41 till slut (Humpila-Forssa). Det stora flertalet alltså med mycket få vagnar. Godsvagnar hade man dock gott om.
Ante S
Inlägg: 193
Blev medlem: ons 30 maj 2007, 15:08

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Ante S »

Både Woxna - Lobonäs och Anneberg - Ormaryd ska vara med som personförande banor. De räknas alltid till denna kategori och det finns inget skäl att ifrågasätta detta, de hade allt som en bana för både person-och godstafik hade och de var absolut inga "åk-på-egen-risk-banor". VLJ hade inte bara två personvagnar utan tre. Två var nybyggda av ASJ-L medan den tredje inköpts begagnad av BDJ vid dennas nedläggning. Trafiken var verkligen tidtabellslagd och ofta gick båda de nya passvagnarna i tåget. Den ena hade f ö postkupé. Göran Engströms bok behandlar VLJ uttömmande men det handlar om en regelrätt bana som inte kan jämföras med Glava Glasbruk eller Ågs Järnväg, detta var en bana med stationer, persontrafik, postbefordran och allt som hör till. Man övervägde t o m att köpa en DEVA-vagn! Slutet blev dock tvärt. HFJ köpte ASJ-vagnarna, eventuellt även f d BDJ-vagnen. Korgarna efter de två förstnämnda fanns kvar tills för ett decennium sedan då den ena eldades upp.
AOJ hade två boggivagnar inköpta från HRRJ. Den ena var av littera CFo medan den andra var en ren Co. Båda finns bevarade hos ÖSlJ. Persontrafiken upprätthölls fram till nedläggningen och var inte helt betydelselös. Som ett komplement tillverkades en motorvagn som gick i skoltåg etc. Denna kom dock inte att ersätta loktågen. Även här talar vi om en bana som omfattade allt i form av stationer etc. Här var det Kruegerkraschen som slog undan benen för AOJ.

Hur som helst, detta var intressant att se. Jag håller med om att med högupplösta versioner vore trevligt att kunna sitta och titta på. Kanske på denna hemsida?
Ante
Olof
Inlägg: 1704
Blev medlem: fre 01 jun 2007, 21:03

Re: Smalspårsbanor i Norden

Inlägg av Olof »

Intressant och tankeväckande arbete. Jag gillar när Du försöker kategorisera banorna. Det gav mig en mängd nya idéer och perspektiv. Naturligtvis kan man alltid diskutera kategoriseringen men det är just det som är själva poängen. Det finns inget rätt eller fel utan det är diskussionen som föder nya insikter.
Fortsätt gärna och gärna en artikel i Smalspårigt så att materialet finns tillgängligt för referens när du känner Dig klar.
Tord Björk skrev: Dels Bornholm som likt andra Östersjööar som Rügen, Öland och Gotland hade ett väl utbyggt smalspårsjärnvägsnät.

Kanske dags för en ny kategori - Ö-banor. Smalspår blev "normalspår" på ön. Anslutande industrispår hade antingen samma eller smalare spårvidd. Bornholmsbanorna har ganska mycket gemensamt med GJ.
Tord Björk skrev: På Själland fanns den äldsta banan med smalspår från hamnen till kalkbruket i Faxe, under lång tid med treskensspår där smalspårsloken drog normalspårspersonvagnarna.

Jag tror man brukar räkna Faxe-banorna som industrispår. Jag tror inte de brukar vara betraktas som "Privatbaner".

/Olof
Lundarallarna - modelljärnvägsföreningen i Lund
nollan.lundarallarna.se
www.lundarallarna.se
Skriv svar